Yr.no för kanske hundrade gången på en och samma dag. Inget skämt. Inget junkie-style surfande, utan verklig jakt. Jakten på bra väder kombinerat med någon slags långtur.
Och till slut stod vi bara där med ett stort berg tornandes över oss. Pårackade och redo att ta oss an Freya på Storpillaren i Lofoten:
1. (6-) Jag fick börja leda. Lätta dieder förde oss snabbt 30 meter upp.
2. (7-) Oskar gjorde en hjälteinsats. För lat för att hitta lättaste vägen pressade han på med brutna ben som insats.
3. (7-) Jag gutsar och kommer till bulten. Tror att det läskiga är över... men det har just börjat. Jag fortsätter ut på svaet. Nästan 10 meter till nästa formation. Kan det vara sant? Jag klarar det så klart. Hade inte vågat trilla.
4. (7) Finaste repan på slabbarna. Klart lurigt upp i de tunna diedrerna.
5. (6+) Jag rundar ett tak och kommer så småningom upp i en kamin-liknande formation. Klämmer mig igenom och fortsätter upp på svaet.
6-8. Oskar gräver ner fingrarna i gräset. Tuvor och lösa stenar.
9-10. Handjam och slabbar, men när vi tittar upp kan vi se den riktiga Freya närma sig.
11. (7-) Vi fick båda nypa i lite för att komma förbi och ut ur det lilla diedret. Tuffa flytt upp till en fantastiskt bra hylla under Diedret.
12. (8) Världsklass! Först brant fingerspricka i dieder. Sedan lite mindre brant, men sprickan blev samtidigt för tunn att hålla i. Full on stem!
14-15. A3+?
Vi visste att det skulle börja regna och hade inte räknat med att komma så här långt äns. Den senaste timmen regnade det mer och mer. Slabbarna nedanför mörka av vatten nu, men vi var turligt nog lite skyddade i diedret. När vi nu tittade runt kanten på nästa pitch fick vi en piskande vind rätt i fejset. Kuling och regn på riktigt. Lofoten.
Kanske var det lika bra det. Senare på resan kollade vi in en annan superled och passade på att kolla in Freyas A3+ repa uppifrån. Svårt och läskigt, men klätterbart.
Nu vill jag bara tillbaka.
