EL CORAZÓN 2013

Vi klarade det! Båda lyckades fria hela leden, men det var aldrig självklart. Spänning varje dag. Ups & downs. Besvikelsen i ett fall och barnslig glädje när man lyckas ro ihop det och är på väg uppåt igen.

DAG 1:
Tidigt på söndagmorgonen den 27:e oktober sätter jag händerna i den nattkalla stenen och börjar klättra.  Det är fortfarande mörkt ute. De två första replängderna på 'Freeblast' drar jag ihop till en. Stefans pannlampa guppar upp och ner när han följer. Tittar på steg. Tittar på grepp.

Lätt klättring för Stefan

Vi jobbar oss uppåt. Stefan tar de känsliga svareporna. Jag tar de bökiga sprickreporna. 10 replängder senare står vi på 'Mammuth Ledge' och det är här El Corazón börjar på riktigt. Leden fortsätter med lite lättare klättring en bit till och innan klockan tolv är vi uppe vid 'Beak Flake' som är ledens första kruxreplängd. Det är också hit vi i förväg har hissat våra prylar. Hissäcken, portaledgen, bajshinken.

Det är en solig och varm dag. En bit över 20 grader skulle jag tippa, men vi har lärt oss att eftermidagarna kan bjuda på en rätt sval och behaglig vind. Så vi tar lunch. Sätter oss bekvämt tillrätta på 'Grey Ledges' och sluter ögonen en stund. Jag försvinner bort. När jag kommer tillbaka är det som att förmiddagen aldrig har hänt. Replängden ovanför är min att leda och jag gör mig klar.

Första presset gick hyfsat. Det var inte optimala förhållanden, men jag kände ändå att det borde gå. Det gjorde det inte. Inte nästa försök heller. På tredje presset klättrade jag med nöd och näppe igenom första kruxet och lyckades hålla ihop det de 35 sista metrarna till ankaret. Stefan följde utan större problem.

Jag följer Beam flake

Nästa bit kallas 'Beam Flake' och är en av de finaste. 35 meter klättring på ett flak som skär genom en brant och kompakt granitsköld. Stefan ledde denna. Nu befann vi oss ovanför och till vänster om El Caps hjärta. Härifrån traverserar leden åt vänster 3 replängder. Jag ledde den första just innan det blev mörkt. Över lösa flak och med dåliga säkringar satte jag tillit till min egen förmåga. Detta var den läskigaste repan på hela leden.

En isande vind kylde oss ända in i ryggraden när vi satte upp portaledgen. Sen kom stormen.

DAG 2:
Vinden piskade regn och snö mot vår portas ytterduk. Vi var instängda på en yta av tre kvadratmeter. Kallt som tusan. Kom inte ens åt lunchen som fanns i hissäcken mindre än en meter bort.















DAG 3:

Det snöade fortfarande på natten och kylan tvingade oss kvar i våra sovsäckar fram till lunch ungefär. Sedan klarade vi inte av tristressen mer och satte igång med klättrandet igen. 5.12d repan ovanför var Stefans. Han jobbade sig upp den och kollade säkringarna. Läskiga gamla bird-beaks blandat med bra små kammar emmellanåt. Runt nollan och svag men isande vind. Ledpresset gick galant och jag följde inbäddad i alla kläder jag hade med mig. T-shirt, underställ, fleece, dunjacka, gortexjacka. Brrrr.

Nästa pitch var den ökända 'Bobby's Bunny Slope' 5.12c. Jag hade läst hårresande beskrivningar om långa run-outs på dåliga säkringar, men kände någon slags värme i fringrarna från förra repan, så jag passade på att köra direkt. Det gick fint. Vågade helt enkelt inte trilla av. Stefan slant svärandes av när han följde, men gjorde den enkelt på nästa försök.




DAG 4:
Vädret var bättre när vi vaknade. Traverserandet var avklarat och vi befann oss i botten på ett långt diedersystem som skulle ta oss ända upp till den svåra takreplängden. Vi ledde i block. Stefan började med två halvbökiga lite lättare repor. Jag fick 'Kirkengaard Chimney'. En gång framsidan på ett Climbing magazine. Brant utåtsluttande strut som övergår i överhängande handjamklättring. Fantastisk replängd! Sedan fortsätter det i samma stil. Nästa bit kallas kort och gott för 'The Splitter' och är en Indian-Creek-lik spricka i perfekt granit.

Inne i Nieche Chimney

I botten av det långa diedret

Frammåt eftermiddagen var vi framme vid sista replängden innan taket. 'Coffee Corner' 5.13a. Diedersystemet hade nu gradvis övergått från kamin till fingerspricka och ännu tunnare. Halvvägs upp stod jag öga mot öga med grönt glänsande fuktig mossa inne i sprickan. Blöta fingerjam. Jag fick skärpa mig ännu mer. Enda vägen var upp. Både Stefan och jag fick ge allt för att klara denna repa.

Omöjliga flytt i Coffee Corner

DAG 5:
'Tower to the people' är en perfekt liten hylla att övernatta vid. I solen dessutom. Nu var den mindre än 30 meter till vänster om oss. Så nära men ändå... Innan det skulle vi behöva att ta oss förbi ledens andra 5.13b. Taket.

Redan förbi Taket!

 Stefan började. Planen var att värma upp lite först för att komma igång och hitta rätt i flytten, men vi känner varandra alltför väl för att vi skulle tro att det bara skulle bli uppvärmning. Stefan gick in för det. Det börjar direkt. Undercling-slopers i ett tak. Inte inne i takkanten, utan en bra bit ut. Först halvdåliga grepp fram till en nästan-vila. Inga steg. Bara smears. Sedan riktigt kassa slopers fram till en svår neråtmantling på en crimplist. Till en början såg det stabilt och bra ut när Stefan gav sig iväg, men så plötsligt så stack ena foten och fallet gick inte att hindra. Jag fick knyta in jumars på ett annat rep och skicka över så att han kunde ta sig upp igen.

Jag tar mig ut ur taket.

Jag skulle följa, men när det blev min tur var det väl lika bra att jag hängde på mig racket om jag råkade komma förbi. Jag föll av på samma ställe.


















På nästa försök kom Stefan förbi kruxet och den långa resan fram till 'Tower to the people' kunde börja. Att ramla av igen skulle börja tära på krafterna och dessutom är tekreplängden en riktig hudätare. Nervöst klättrade han vidare och stod länge innan sista känsliga passagen. När han väl gjorde det så såg det lätt ut. Vita tänder lyst från hyllan i solen. Glada tjut. Jag var kvar i skuggan. Jag och oron för att misslyckas. Men jag klarade den också. Höll dock på att strula till det mot slutet och världen stannade till ett par sekunder innnan jag lyckades få ordning på det igen. Resten av dagen festade vi på kall ravioli, Staggs chili, M&Ms och whiskey!

DAG 6:
Sista dagen blev en rysare.

Jag började med att sätta 'Golden Desert' 5.13a på första försöket. Sprickan var fuktig av morgondagg, men jag nöp mig fast. Mot slutet av replängden höll jag på att strula till det igen. Stressad av tanken på att behöva klättra om den tog jag fel hand i ett grepp och var tvungen att matcha. Fortsatte istället för att klättra tillbaka. Foten gled och hängde i yttersta fingerspetsen på ena handen. Hade det varit någon annan led, vilken som helst, så hade jag trillat av.

Stefan klarade den nästan på första. Slant av på sista hårda flyttet. Föll även på nästa försök och dalen började sjuda av frustration. Cruxet är ett tunnt, ca fem meter långt, brant och öppet dieder med en spricka. För normalstora fingrar är replängden kanske tillochmed lite soft, men för korvfingrar som mina och speciellet Stefan så är den helt klart en utmaning. Stefan var nere på hyllan igen. Lite längre vila denna gången. Nästa försök satte han den.

Jag hade hunnit bli kall men var ivrig att få klättra vidare. Kände mig säker på att lyckas med nästa replängd som kallas 'A5-traverse' 5.13a. Repan säkras helt och hållet med fasta säkringar. Pitonger, copperheads, threds. Ja, lite av varje. Jag klättrade lätt iväg från stand, men blev mer och mer pumpad. Tyckte att jag gled på greppen och inte kunde stå på stegen ordentligt. Kallpumpad som aldrig förr gjorde jag mitt bästa för att komma iland, men föll till slut nära nästa ankare. Stefan tog över och ledde den på första försöket. Det innebar också att han nu hade klarat alla de svårare reporna och att jag hade en kvar. Jag hade bränt mig, men kände mig lugn. Underarmarna värkte surt och på fingertopparna var huden borta sedan länge. Jag började klättra igen. Lika pumpad igen, men kom ett flytt närmare. Nästa försök föll jag på absolut sista flyttet! Riktigt allvarlig nu. Inga leenden. Vi tog lunch.

Fällde ut portan och slummrade till en kvart. Väntade på de svala vindarna. På mitt fjärde försök var jag mer fokuserad och pumpen hade lagt sig lite. Gjorde allting rätt och klarade A5-traversen utan problem.

Nu visste vi att vi hade klarat leden! Kvar var två stycken 5.12a, en 5.11a och två lätta repor till toppen. Plus en del hissande förstås. Stefan gjorde en fantastisk insats när han ledde 'Fat City' 5.12a. Svaigt och krävande. Vi föll inte fler gånger. Vid sjutiden stod vi båda två på toppen.

Fat City. Sista 5.12a-repan

Vi klarade att klättra El Corazón på det sättet som vi i förväg hade bestämt oss för eftersom vi var väl förberedda. Vi  tränade inför det under en längre tid och var mentalt beredda på vad som väntade på oss. Vi utgör också ett bra lag och peppar varandra på rätt sätt när det behövs. Att avbryta var aldrig ett alternativ för någon av oss.


Favoritprylar under resan:

• Cyrus sele från Edelrid. Många av standplatserna var hängande, men selen är bekväm och lätt. Smart konstruktion.
• Heron rep från Edelrid. 9,8 mm. Ser fortfarande ut som nytt efter fyra veckors konstant klättrande, storväggsjobb och massa fall.
• HMS Strike Slider från Edelrid. Smart konstruktion och lätta att vrida runt i standplatsbultar eller andra trånga placeringar.
• Färgkodade Ninteen G karbiner till kammarna. Väldigt lätta.
• Ascent approach och väggjobbsko från 5.10. Specellt bra på slabbarna upp och ner för El Caps east ledges.
• Camelot X4 från Black Diamond. Bästa kammarna jag klättrat med!
• Squamish vindjacka från Arctreyx. Utan den hade jag varit rökt.

Corazón topo