Grand Illusion

Brantare än det ser ut!

Tony Yaniro ledde Grand Illusion 1979 på förplacerade säkringar. Tillsammans med 'the Phoenix' i Yosemite var det världens första 5.13-spricka. Den har senare blivit ledd på riktigt ett gäng gånger, men jag förstår nu varför många går den på förplacerade säkringar. Så blev det även för mig.

 

Efter att ha ramlat av från toppen för ett par dagar sedan var jag sugen på revanch. Ingen jet-lag och lite piggare i skallen, men lite slitnare i kroppen.  Doggade upp en gång för att komma igång och kolla in toppen lite extra.
Sedan gav jag allt. Brant hela vägen. Jobbig start men handjamsvila en bit upp. Därefter sjukt pumpande och krux på toppen. Jag ville verkligen inte trilla igen och klättrade inte helt avslappnat, men nu kunde jag flytten och var aldrig nära att falla.

Leden är nästan jobbigare att rensa än att klättra. Får leda den i bättre stil om jag någonsin kommer tillbaka, men nu hägrar Yosemite. Vi går på rykten om en stundande öppning och åker närmare för att snabbt kunna sätta igång med det vi egentligen är här för att göra

Konsten att extrahera det bästa ur det värsta

Hilde utför klättring från 40-talet

Stefan och jag rullar in i campen strax efter att mörkret har lagt sig. Lägerelden sprakar och runt den ett antal ansikten. Min hustru. Hilde och Oskar. Några britter. Kul återseende!

Det luktar amerikansk barrskog och det mesta käns alldeles rätt. Tyvärr är Yosemite fortfarande stängt och vi får försöka finna oss i situationen. El Corazon och alla andra leder på El Cap får vänta tills gubbarna på andra sidan kontinenten kommit överrens. Märkligt hur klättring och politik plötsligt kunde hänga ihop så.

Vi går ut hårt och siktar in oss på den mytomspunna leden Grand Illusion. Brant fingerspricka i ett hörn. Stefan kör först. Pustar, frustar, hänger och tickar. När det blir min tur passar jag på att göra ett ärligt försök att försöka flasha leden med förplacerade säkringar. Hittade ett bra flyt och kom hyfsat lätt förbi den cruxiga starten. Sedan handjamsvila och tillfällig andhämntning. Försökte klättra fort när jag fortsatte. Brydde mig inte så mycket om att känna mig säker i flytten. Var tvungen att flytta på några säkringar som satt i vägen för greppen. Pumpad mot slutet och orkede inte riktigt hålla trycket på fötterna och föll av på de sista flytten!

Stefan på Grand Illusion

Dag 2 packade vi effektivt ihop och hittade så smånongom fram till Calaveras Dome. 500 meter hög vägg långt ute i björnskogarna. Vi kom igång lite sent, men fick klättra leden Silk Road som skulle vara klassikern. Fina hörn-repor och cruxiga slabbar. 9:e repan var 40 meter stämhörn och en av dom absolut finaste för graden. Bohuslän 7- ungefär. Rapellerade ner till 2 kalla och en chipspåse.

 Dike-travers på 2:a repan

Nästa dag blev lite mer äventyrlig. Planen var att klättra leden Tsunami och fortsätta på lätt terräng till toppen. Vi kom igång vid 11 efter tillräckligt med kaffe och sett resten av gänget ge sig iväg mot klippan. Vi tog bara med oss ett rep och lämnade pannlamporna i bilen. Tsunami-diedret var jobbigt och sjukt kul. Slabbigt för fötterna men ändå brant känsla. 2 repor med världsklassklättring. Efter det var det slut på sprickorna...

 Tsunami

Ovanför oss var det bara en stor brant slabb med enstaka bultar på. På vissa ställen väldigt långt emellan. Vi var tvugna stänga av oron och lita på vår förmåga. I början var det svårt att släppa garden, men efter en stund släppte alla tankar om ett eventuellt långt fall och klättringen flöt på och var kul. Vi tappade bort oss på berget och klättrade där det såg framkomligt ut och efter några timmar kunde vi njuta av solens sisla strålar på toppen.

Ett jobb för Kalifornines bultkommitte?

Shutdown

Jag har försökt få tag på min kompis Obbe och fråga om han inte kan tänka sig släppa in oss i Yosemite. Vi har nämligen en led vi måste klättra nu i Oktober. Men han är svår att komma fram till. Kanske är tidsskillnaden som gör att jag ringer på fel tidpunkter? Vem vet.

Stefan och jag åker iallafall över. Vi har ingen riktigt bra plan B, men kommer nog att få klättra en massa. Det är jag inte orolig för. För två år sedan var planen att klättra Zodiac fritt. Det gick inte riktigt, men vi hann också klättra igenom El Corazon. Hoppet var att någon gång kunna komma tillbaka och få ett riktigt häftigt klätteräventyr. Komma dit i fin form och vara där under det bästa höststicket i Oktober! Allt verkade stämma, men vem hade kunnat ana att dom plötsligt skulle stänga parken?

Grand Capucin

Hanna på väg mot Grand Cap

Det börjar bli många år sedan jag först fick för mig att klättringen var något extra. Jag har varit i området sedan dess men aldrig fått chansen att äns komma till insteget. Nu var det äntligen dags och det går inte att kalla resan vi gjorde i slutet av juli för annat än perfekt!

Flyg till Milano. Bil till Courmayeur. Liften upp och sedan en bekväm promenad med, om än, lite tunga ryggor. Vi tog med oss all mat och tältade på glaciären. Fint väder och ingen eftermiddagsåska på hela tiden!

Första dagen klättrade vi Gulliver som skulle vara den bästa leden på klippan. Klassikern. Vi klättrade starten på en annan led för att komma till första repan. Kändes naturligast och mer skoj. Tappade repbromsen på första stand och blev tvingen att köra resten med HMS-knut. Blev lite skraj på en repa där det visade sig att jag klättrat lite fel, men repade mod och klättrade allt fritt utom två pendeltraverser (men lyckades dock fria den första pendeln). Häftiga granittorn spretade strax under oss och solen mjukade upp de branta snösluttningarna på kammarna i klippbassängen runtom oss. Då och då hördes dånandet från någon avlägsen lavin.

Bra väder för en svatur med bekväma skor

Klippkvaliteten var lika bra som jag hade hoppats. Vi hade skoj när vi klättrade. Lätta i sinnet rörde vi oss över små svaiga granitsteg och bitvis branta och ihållande sprickor och vips var vi på toppen.

Hanna 3838 m.ö.h

Dag 2 klättrade vi en kortare men klättermässigt kanske ännu finare led på det mindre tornet till vänster om Grand Capucin. Inte riktigt en vilodag men under omständigheterna var det svårt att känna sig trött, så vi beslöt oss enkelt för att ta en tur upp för huvudattraktionen en gång till dag 3.

Ledvalet blev Bonatti-leden och den var både brantare och roligare än Gulliver.

Midi i bakgrunden

Snabbaste vägen ner?

El Corazon

70% reparbte, 30% klättring

Dörren står vid öppen. Vi har kämpat mot ömmande fötter. Slitit och svurit åt vår hissäck. Vi har ojat oss över dåliga säkringar och försökt klättra på vårt yttersta i stekande sol. Egentligen har vi inte klarat mer än att ta oss upp till toppen av El Capitan ännu en gång, men det känns som ett framsteg. Nu vet jag att det går. Nästa gång är det bara att torka av skorna och stiga in.

Vi valde mellan El Nino och El Corazon. Flera menade att El nino är snäppet lättare, men det fick ändå bli Corazon. Linjen har alltid tilltalat mig. Nästan varenda replängd har ett eget namn: Beak flake, Beam flake, Bobby's bunny slope, Kierkegaard Chimney... osv! Och dessutom får den mer skugga än El nino. Avgjort.

Stefan följer Beam flake i stekande sol.

Vi jobbade en hel del innan vi kom iväg. Jumarerade och klättrade en bit. Jumarerade och hissade. Jumarerade och hämtade blöta jackor och blöt sovsäck. När vi väl kom iväg så sket vi i Freeblast och jumarerade upp till vår high point vid Beak flake och klättrade därifrån. Vi gissade att vi inte skulle hinna fria allt ändå.

Jag följer Bobby´s Bunny Slope.

Replängden Beak flake har ett rykte. 5.13b och säkrad med en bird beak sades det. Nu har jag den bird beaken med mig som en souvenir hem (råkade dra ut den när jag hängde på topprep). Cruxigt men görbart.

Sedan följer den fantastiska Beam flake innan man kommer upp i nya svårigheter. Tre replängder traverserar över det som ser ut som ett hjärta på el cap. Tre läskiga replängder med långa runouts och lösa flak. Ofta säkrade med bird beaks som troligen suttit sedan förstabestigningen. Vi genomled det. Gjorde flytten och försökte så gott vi kunde bortse från hettan.

Stefan goes Chicken-wing i Nietzsche Chimney

På nästa stand dunkade vi varandra i ryggen och vinklade näsorna uppåt. 300 meter med kamin- och diederklättring väntade på oss. Vi hade sett bilder och hört talas om flera av dom. Ett bra tecken på många sätt, men jag drog också en annan slutsats: En replängd med ett namn och som flitigt dokumenterats som en bedrift är med största sannolikhet antingen väldigt hård, läskig, eller bara otroligt fin.
Eller alltihop.

Hur är en kamin som är graderad 5.12b? Nästan alla kaminer jag klättrat förut har varit 5.9 eller möjligen 5.10a. Flarat neråt och utåt. Halt? Svårsäkrat? Kände mig av någon anledning inte särskilt bekymrad. Drog bara på mig knäskydden och täckte min solbrända rygg med en T-shirt och satte igång. Fick upp flåset och kunde efter 10 meter klippa en camelot 6:a som någon inte lyckats få ut. Kaminen blev grundare och övergick till en knepig flare, men med hyfsade jam längst in. 15 meter hörgre stod jag på nästa hylla.

Posar jag för kameran eller hur gör man?

Det långa diedersystemet tar tvärstopp i ett tak. Efter Kierkegaard följer mer jammande och kaminande innan man snabbt bromsas in av Coffee Corner. Handjamspricka blir lillfingerjamspricka blir full stem på fnasig vägg. Lättare än jag trodde men jag ska hem å stretcha innan nästa resa.

Taket är vilt. Bra säkrat, men exponerat på ett alldeles eget sätt. Vi gav oss själva bara ett försök var. Löste sekvenserna men gick inte replängden.

Det mesta av resten av leden var känd terräng eftersom den går ihop med Golden Gate efter taket. Vi tog oss till toppen och tankarna om att komma tillbaka snurrade redan i våra trötta grötiga skallar.

Zodiac del 2 - svåra insikter

Det här blir ett kort inlägg.

Vi började vår andra dagen på väggen med att toppa 5.13b-repan. Hittade snabbt flytten och bestämde oss för att vi kunde göra den. Sedan var solen framme igen. Redan! Stefan tog sig upp för nästa replängd och jag fick toppa den 2 ggr. Hala pinscars. Onda fötter. Varmt huvud. Inte de förhållanden jag längtat efter. Det var härnånstans som vi blev ett aid-replag.

5.13a i solen

Vi drog oss upp i bultstegar och aidade Nipple-pitchen. Ingen idé att ens försöka fria. Jag flög av i början och blev lite noggrannare hur jag placerade säkringarna nästa gång. Förstår inte hur man ska kunna klättra den repan utan förplacerat, men lärde senare att det heller inte är gjort i den stilen. Både bröderna och Tommy hade förplacerade bankbultar som nu är borta. Vi firade ner 100 meter till portan. Säkert 15 meter överhängande bara på den biten.

Stefan rensar "Nipple pitch"

Nästa dag var blåsigare och kallare. Klättrade mark of Zorro med häng. Häftig klättring och mycke luft överallt. Sedan racade vi mot toppen. Klättrade fritt upp till 5.12a som svårast. Hade egentligen tänkt oss en dag till, men vädret såg ut att dra ihop sig, så vi började längta upp.

Lillfingerjammande

Dagen efter kom regnet och snön.

Zodiac tog på krafterna och vi var tvugna att vila ett par dagar. Axlarna värkte efter all brant jumarering och hissande. Låren ömmade från nedförsbacken med all packning tillbaka till dalbottnen.

Vad nu? Tillbaka upp? frågade vi oss. Stefan och jag känner varandra. Båda visste att den andra inte var supersugen längre. Zodiac satt som ett hårt slag i magen. Vi hade fått stryk insåg vi. Med lite jobb skulle vi kunna klara av att leda och följa nästan alla replängder. Det skulle krävas massa jobb och frustration över att klättra i usla förhållanden. En timme på morgonen är den solfria tid man har om det inte är temp för att klättra i solen. Men nipple-pitchen återstår. Jag tror inte att jag skulle kunna klättra den med den begränsade tid jag lägger här i Yosemite. Och utan den replängden käns hela projektet lite mindre lockande. Som att klättra en vanlig led och dra sig förbi kruxet. Inte ok.

Vi började leta efter annat....

Zodiac del 1 - Hopp

Från stand såg jag en tunn sömm som smet iväg höger under ett litet tak. Brant. Inga steg annat än smears och 25 grader varmt och mitt i solen. Klippte replängdens enda piton och tog snabbt tag i den. För hårt för att ens försöka. Sträckte mig ut för att placera en gul C-3:a i nästa pin-scar. Plopp! Plötsligt hängde jag någon meter under Stefan på Stand, och "the Nipple Pitch" var helt befriad från fast utrustning.

Drömmen och planen var att fria Zodiac på El Cap. Ett ambitiöst företag. Har ni fått storhetsvansinne? undrade säkert nån. Men provar man inte så kommer man aldrig att få veta. Dessutom är jag inte rädd för att få stryk.

Hanna och Hanna-Kajsa tog emot Stefan och mig när vi anlände. Varma vindar drog genom dalen. Över 25 grader varmt. 30? Vi satte igång direkt. Första replängderna gick genom svart klippa som värmts upp av solen hela dagen. Lite läskig 5.10d som första replängd. Svettiga händer och långt ner till svårbedömd bankbult. Nästa replängd har graden 5.13a. Vertikalt på små lister. Stefan körde upp en bit sen blev det mörkt, så vi tog oss ner och insåg att morgontimmarna med skugga är värdefulla sendar-timmar.

Dag två arbetade vi in 5.13a-repan och fortsatte ytterligare en repa. Solen slog oss med fruktansväerd styrka och vi svansade ner igen. Kunde ha fått upp repet ett snäpp till, men då hade vi riskerat att vara i vägen för någon eventuell aidklättrare.

Tredje dagen i dalen packade vi väskorna och gick på eftermiddagen upp till insteget igen. Hängde upp portan i en bult på väggen och laddade för en lång morgondag.

Fjärde dagen i Yosemite blev den första långa dagen på väggen. Panikvarmt. Vi jumarerade upp och klättrade en fin traverserande 5.11. Sedan följde fler klätterbara repor upp till den stora ljusa ringen som är själva Zodiac. Satte upp portan och väntade på skugga. Klippan stekhet. Shorts och linne hela natten. Tog mig upp den första 5.13b-repan just innan det blev mörkt.

Såg fram emot att få känna lite mer på den nästa dag...