fredag 25 oktober 2013

Beak Flake

Snart på första kruxet

Befinner man sig under en replängd med ett namn bör man först titta upp en stund och sedan fundera på varför den har namnet.

Hemma i bokhyllan nånstans ligger det en rostig liten metallbit. Platt, krokig men fortfarande lite vass. Det är en aidklätterpryl och brukar kallas för ’bird beak’. Just den här metallnäbben bankade lillebror Huber in på 17:e replängden av El Corazón 2001. Enligt beskrivningar var det den enda säkringen på ett dubbeldyno-krux. Vilt! För två år sedan klättrade vi igenom leden utan ambitioner om att sätta den. Bird-beaken trillade ur när jag topprepssäkrad skulle dra mig in till klippan i den.


Andra klättrare hittade snart en mycket säkrare variant. Bara lite hårdare sades det. Det var dessa få meter som möjligtvis skulle bli för svåra för mig att fria. Resten av leden visste jag att jag har god chans att klara. En smula nervös började jag jobba på sekvenserna. Provade dyna till en sloper några gånger. Provade hålla på allt för dåliga grepp och trillade av. Snart hittade jag det dock och resten av replängden öppnade sig ovanför mig.


Hela repan är 45 meter och har två krux till. Fick lägga en stund på att hitta en bra beta för sista delen, men känslan när vi firade ner var att vi har ett fint äventyr framför oss. Inte givet att vi klarar det, men inom räckhåll.


Dagen efter ägnade vi åt att hissa en massa vatten, mat och sånt. Hårt, men tillfredställande storväggsjobb.

Väggmat

onsdag 23 oktober 2013

Storvägg fritt?

Storväggsklättring
Vad är en Storvägg för nåt? Bigwall. Och vart går egentligen gränsen mellan en vanlig flerreplängderstur och en storvägg? Finns det nån speciell höjd som avgör om det är en storvägg eller finns det andra saker som är mer avgörande? Och spelar det någon roll vad väggen kallas?

Svaret på den sista frågan är ganska enkel: Nej. Det spelar ingen roll. De allra flesta klättrar på klippor av olika storlekar mest för att det är kul, men tycker man att klättring på lite extra stora väggar är särskilt  skoj så är frågan ändå lite intressant. Jag ska förklara varför.

Det finns ingen regelbok för klättring (som jag känner till iallafall!), men nästan alla har samma uppfattning om vad som gäller för att kunna säga att man har klarat av att klättra en led. Vi vet att det är fusk att hänga i repet för att vila lite, dra i en säkring eller trampa på en bult. Det är inte heller någon som börjar om från den punkten de trillade av och samtidigt anser sig ha 'satt' leden. Avvikkelser från normen kommer ofta med en förklarning som t.ex. "Jag har gjort leden på topprep", eller " jag gjorde den med ett häng".

På en lite större vägg blir det lite mer komplicerat eftersom det normalt sett handlar om två personers prestationer. En person som leder och en som följer. Det är det vanliga. Klättrarna jobbar som ett lag och turas ofta om. Båda klättrarna kan med gott samvete känna att de har klarat av en flerreplängders led trots att de har följt/topprepat hälften av leden. Inga konstigheter.

Jag jobbar in Freeblast

Det är när väggarna blir ännu större som det börjar hända konstiga saker med vad folk tycker är ok. Men först: vad är då en ännu större vägg? Vad är en Storvägg? Folk har säkert olika svar, men jag hittade en beskrivning jag fastnade för. En storvägg är en klätterled som normalt tar mer än en dag att klättra upp för. För de flesta som försöker sig på leden tar det två eller flera dagar.

Vid en fri bestigning av en storvägg gäller normalt samma regler som på vilken annan flerreplängderstur som helst. Alla replängder leds eller följs fritt för att det ska kunna kallas en fribestigning. Enligt de flesta ska leden också klättras i en stöt för att vara giltig. Från botten till toppen utan att fira ner till marken mellan friandet av olika delar av väggen. Enkelt kan det tyckas, men det finns ändå skillnader på i hur god stil leder har klättrats.

  • Bästa stilen. Som alltid slår on-sight lite högre än en redpoint. Båda klättrarna turas om att leda replängderna och har med sig all utrustning från början. De blir också tvugna att dela på allt hissjobb.
  • Bra stil. Klättrarna redpointar leden, men turas om att leda eller följa. De har i förväg dragit upp vatten och mat en bit på väggen, men delar annars på allt storväggsjobb.
  • Ok stil. Den ena klättraren klättrar allt fritt och den andra jumarerar och hissar. Det kan låta häftigt att någon har lett en hel storvägg, men det kräver mindre lagarbete och den klättrande klättraren slipper allt jobb.
  • Säkert en bra upplevelse, men inte en fribestigning. Ingen av klättrarna har klättrat hela leden fritt, men tillsammans har de friat alla replängder. Detta brukar kallas team-free och är en nästan-fri-bestigning.
Mitt och Stefans mål med El Corazon är att båda får till att klättra hela leden fritt. En leder och en följer. Vi delar på att leda de svåraste replängderna, men är inte dummare än att vi tar vara på våra olika styrkor som klättrare. Vi kommer att klättra leden som vilken annan vägg som helst. Det är det roligaste sättet att klättra. Vi jobbar som ett lag och kommer att vara tvugna att peppa varandra för att lyckas. Vi har i förväg firat oss ner från toppen för att klättra igenom några av de svåraste bitarna och innan vi sätter igång kommer hissäcken med all mat och vatten redan finnas en bra bit upp på väggen.

Vi gör det för att ha kul och kanske kunna lyckas. Vi kan vid ett och samma tillfälle ta reda på hur kompletta vi själva är som klättrare och samtidigt mäta oss med andra.



söndag 20 oktober 2013

Pole position





Vi visste fortfarande inte om dom skulle komma överrens borta på östkusten, men käbblet om ekonomin och obamacare kunde väl inte pågå så länge till. Vi chansade och åkte fram till barrikaderna. I Mariposa tog vi in på motell och fick oss redig fylla på den lokala puben efter att ha fått reda på att allt i världen var som vanligt igen.


Vi packade flera hundra meter rep och satte kurs mot toppen av El Cap. Planen var att under två dagar jobba in de svåraset replängderna för att lättare kunna sätta dom när vi kommer nerifrån.
Vi var nästan först in i Yosemite valley och ett slumrande vildmarkslugn omsvepte dalen. Tystnaden var massiv och björnen tittade förvånat på oss när vi kom med våra tunga ryggor.



 Första laddningen prylar planterade vi bland stenarna nära toppen på El Corazon och gick sedan ner igen för att packa inför morgondagen.

Andra gången upp gick vi tidigt och med halva vikten. Väl på toppen satte vi igång direkt. Jag knöt fast ett av våra två hundrametersrep i ett träd som vi tyckte att vi kände igen och jag började fira mig ner för väggen. Snart hängde jag fritt i luften men kände inte riktigt igen formationerna runt mig. Vart var taket? Kirkengaard chimney? Var fan var jag nånstans?




 Jag hade firat mig ner åt fel håll! Och utan jumars eller stegar. Stefan fick komma ner med grejer så att jag kunde komma upp igen och börja om. 150 meter frihängande jumarering med packning är en hård uppvärmning på en redan arbetsam dag.

Mer tur nästa gång. Jag kände igen mig på de övre lite lättare reporna och efter 180 meters nedfirande var vi framme på stand under 'Coffee corner'. Det var här vi började. Man klättrar i ett dieder som blir tunnare och tunnare. Till slut går det inte att hålla i sprickan längre så man blir tvungen att kaminklättra. Hörnet tar tvärstopp i ett tak där höger-vänster och upp-ner försvinner bland vinklar och granitformationer. Repan är graderad 5.13a men kändes kanske lite lättre.


Sedan taket. Till en början stort och skrämmande. 800 meter över Yosemite-dalen är det dags att börja traversera. En av dom allra häftigaste reporna! Greppen är dåliga sluttare i taket och stegen obefintliga. Graden är 5.13b och stämmer nog ganska bra. Första hälften är den svåraset, men ett litet extra krux mot slutet gör allting ännu lite interssantare. Vi klättrade under taket båda dagarna.



Eftermiddagen dag två lade vi på att klättra igenom 'Golden desert' och 'A5-traverse'. Båda 5.13a.
Svårt till en början, men vi hittade flytten och intalade oss att vi kommer känna oss piggare den dagen vi kommer nerifrån och det verkligen gäller.


Utan hud på fingrarna och helt utan vatten eller mat kvar begav vi oss ner till civilisationen igen. Pizza och öl väntade på oss i Curry Village.

söndag 13 oktober 2013

Grand Illusion

Brantare än det ser ut!

Tony Yaniro ledde Grand Illusion 1979 på förplacerade säkringar. Tillsammans med 'the Phoenix' i Yosemite var det världens första 5.13-spricka. Den har senare blivit ledd på riktigt ett gäng gånger, men jag förstår nu varför många går den på förplacerade säkringar. Så blev det även för mig.

 

Efter att ha ramlat av från toppen för ett par dagar sedan var jag sugen på revanch. Ingen jet-lag och lite piggare i skallen, men lite slitnare i kroppen.  Doggade upp en gång för att komma igång och kolla in toppen lite extra.
Sedan gav jag allt. Brant hela vägen. Jobbig start men handjamsvila en bit upp. Därefter sjukt pumpande och krux på toppen. Jag ville verkligen inte trilla igen och klättrade inte helt avslappnat, men nu kunde jag flytten och var aldrig nära att falla.

Leden är nästan jobbigare att rensa än att klättra. Får leda den i bättre stil om jag någonsin kommer tillbaka, men nu hägrar Yosemite. Vi går på rykten om en stundande öppning och åker närmare för att snabbt kunna sätta igång med det vi egentligen är här för att göra






lördag 12 oktober 2013

Konsten att extrahera det bästa ur det värsta

Hilde utför klättring från 40-talet

Stefan och jag rullar in i campen strax efter att mörkret har lagt sig. Lägerelden sprakar och runt den ett antal ansikten. Min hustru. Hilde och Oskar. Några britter. Kul återseende!

Det luktar amerikansk barrskog och det mesta käns alldeles rätt. Tyvärr är Yosemite fortfarande stängt och vi får försöka finna oss i situationen. El Corazon och alla andra leder på El Cap får vänta tills gubbarna på andra sidan kontinenten kommit överrens. Märkligt hur klättring och politik plötsligt kunde hänga ihop så.

Vi går ut hårt och siktar in oss på den mytomspunna leden Grand Illusion. Brant fingerspricka i ett hörn. Stefan kör först. Pustar, frustar, hänger och tickar. När det blir min tur passar jag på att göra ett ärligt försök att försöka flasha leden med förplacerade säkringar. Hittade ett bra flyt och kom hyfsat lätt förbi den cruxiga starten. Sedan handjamsvila och tillfällig andhämntning. Försökte klättra fort när jag fortsatte. Brydde mig inte så mycket om att känna mig säker i flytten. Var tvungen att flytta på några säkringar som satt i vägen för greppen. Pumpad mot slutet och orkede inte riktigt hålla trycket på fötterna och föll av på de sista flytten!

Stefan på Grand Illusion

Dag 2 packade vi effektivt ihop och hittade så smånongom fram till Calaveras Dome. 500 meter hög vägg långt ute i björnskogarna. Vi kom igång lite sent, men fick klättra leden Silk Road som skulle vara klassikern. Fina hörn-repor och cruxiga slabbar. 9:e repan var 40 meter stämhörn och en av dom absolut finaste för graden. Bohuslän 7- ungefär. Rapellerade ner till 2 kalla och en chipspåse.

 Dike-travers på 2:a repan

Nästa dag blev lite mer äventyrlig. Planen var att klättra leden Tsunami och fortsätta på lätt terräng till toppen. Vi kom igång vid 11 efter tillräckligt med kaffe och sett resten av gänget ge sig iväg mot klippan. Vi tog bara med oss ett rep och lämnade pannlamporna i bilen. Tsunami-diedret var jobbigt och sjukt kul. Slabbigt för fötterna men ändå brant känsla. 2 repor med världsklassklättring. Efter det var det slut på sprickorna...

 Tsunami

Ovanför oss var det bara en stor brant slabb med enstaka bultar på. På vissa ställen väldigt långt emellan. Vi var tvugna stänga av oron och lita på vår förmåga. I början var det svårt att släppa garden, men efter en stund släppte alla tankar om ett eventuellt långt fall och klättringen flöt på och var kul. Vi tappade bort oss på berget och klättrade där det såg framkomligt ut och efter några timmar kunde vi njuta av solens sisla strålar på toppen.

Ett jobb för Kalifornines bultkommitte?

söndag 6 oktober 2013

Shutdown


Jag har försökt få tag på min kompis Obbe och fråga om han inte kan tänka sig släppa in oss i Yosemite. Vi har nämligen en led vi måste klättra nu i Oktober. Men han är svår att komma fram till. Kanske är tidsskillnaden som gör att jag ringer på fel tidpunkter? Vem vet.

Stefan och jag åker iallafall över. Vi har ingen riktigt bra plan B, men kommer nog att få klättra en massa. Det är jag inte orolig för. För två år sedan var planen att klättra Zodiac fritt. Det gick inte riktigt, men vi hann också klättra igenom El Corazon. Hoppet var att någon gång kunna komma tillbaka och få ett riktigt häftigt klätteräventyr. Komma dit i fin form och vara där under det bästa höststicket i Oktober! Allt verkade stämma, men vem hade kunnat ana att dom plötsligt skulle stänga parken?