Kontraster

Nu: Snön är här och jag bloggar.

Då: Vi är lite småstressade av känslan av att vara lite sent ute. Båten har inte kommit än och vi vet att den måste dyka upp snart om vi ska hinna med vårt flyg hem. Det duggar lite lätt. Jag sluter ögonen. Öppnar dom igen. Det blir som det blir.

Lite senare sitter vi på båten och mumsar i oss några klementiner. Jag tittar tillbaka på ön vi just lämnat och vet att jag snart kommer att återkomma till Kalymnos.

Det var en smula krångligt att ta sig dit bara, men annars klassar nog den Grekiska ön in som ett av dom bästa klätterSEMESTERställena. Bra klättring, bra väder, korta anmarcher, sköna havsbad, kul vilodagar, billigt boende, bra mat. Dessutom får man känna sig stark där. Semestergrader. Alla leder är minst en grad för högt graderade. Vissa ska ner 2! Visst. Kul att få känna sig stark, men synd för alla dom som tror att dom persat.

Sista dagen på våran resa fick jag de roligaste pressen. Jag var sjuk, feber, men hade inte fattat det än. Näst sista leden för dagen klarade jag i första försöket. Jag hade fått skippa ett klipp och kämpat tills jag inte trodde att det var möjligt att hänga kvar längre, men på nåt märkligt sätt lyckades jag fortsätta uppåt och till slut hitta ett grepp som var stort nog att hålla längre än en sekund.

Nästa led var leden brevid. Samma karaktär men lättare gradmässigt. Jag gick in med inställningen att det skulle bli lite jobbigt, men att jag säkert skulle klara det. 20 meter senare var jag där igen! Högg nästa grepp med vänsterhanden. Dynamiskt med högerhanden. Nästa bult passerade midjan utan att jag kunde klippa den. Passerade fötterna. Jag högg vidare. Mer och mer desperat, men någonting inom mig sa att det jobbiga bara var tillfälligt, att det snart skulle lätta av lite, och att jag skulle klara det. En ny bult dök upp framför näsan. Jag skickade iväg högernäven mot nästa grepp. För dåligt! För pumpad!... Förvåning var vad jag kände när jag hängde i luften. Repet slappt och obekymrat om den oundvikliga påfrestningen...

Idag kan nog bli en fantastisk vintersportdag. Misstänker att jag åker på att klättra lite is, men hoppas att jag hinner med nån mil i Munkedalspåren också.

Kjerag - På skoj och på allvar

Ska man åka till Norge så får man till slut bara göra det. Det går inte att kolla yr.no tills vädret ser bara bra ut, men det var ändå med en gnutta ångest vi packade bilarna för en vecka på Kjerag.

Hanna och Hilde hade sin plan klar för sig. Hoka Hey fritt. En solklar plan och en dröm som jag vet har hållit dom vakna många nätter de senast åren. Dom packade alltså för denna leden enbart. Allt fokus riktat till den tydliga sprick-linjen just utanför sköldens vänsterkant. Bra! Och så otroligt kul att lägga all energi på ett tydligt mål. Kolla in Hannas blogg för att se hur dom hade det.

Oskar förmedlar ett par av sina allra djupaste funderungar

Oskar Alexandersson och jag gjorde tvärt om. Vi beslöt oss för att inte besluta oss för nånting alls innan vi kom dit och verkligen hade spanat in alternativen och blivit sugna på nåt. Under våran vecka vid Kjerag var vi uppe på väggen i tre omgångar. Detta är äventyret vi hittade.

Fin lekplats!

Första dagen blev vi nedregnade. Inte direkt någon överraskning. Prognosen sa regn och himmlen såg allmänt kass ut, men vi gick upp tidigt ändå och började klättra. Den tydligaste linjen vi kunde se var den som till synes såg ut att sluta mitt under skjölden. Men kan man egentligen vara säker på att den slutar? Kan ju vara nåt där som man inte ser med kikaren från marken. Eller hur? Vi beslöt oss för att testa.

Vi började som Hoka Hey och klättrade sedan ut på en mycket norsk gräshylla 70 meter. Sedan hittade vi riktigt fin klättring:

1) Lurig travers med en slinga bakom halvrattligt block, upp till kort sva och in i vertikalt dieder som övergick i blandade sprickor på vägg. ca 6+

2) Tunn spricka upp till ett litet tak. Därefter fin sprickklättring upp till nästa naturliga lilla tak. Lite löst i början annars superfint. Ca 7-.

3) Fortsättning på samma spricka. Vertikalt och superkvalitet! Ca 7/7+

4) Routfindingrepa! 60 meter. Dieder och sprickor snett upp åt vänster. Sedan tillbaka åt höger med mantling upp på nästa stora gräshylla. Branta passager och spridda säkringar. Ca 7-

Därefter kort gräshylletravers till det stora tydliga diedret.

5) Diedret! Kvalitet! Ca 7-

6) Dieder och off-width. Fick äntligen behov för camelot 5 som vi hade släpat med oss.

7) Flaket! Ännu en superrepa. Off-width, men med bra layback-kant. Kaminpassage högre upp. Ca 7.

8) Dieder upp till Väggen ovanför.

...Sen tog det stopp...

Diedret.

Hur gör man? Skulle dom bästa och modigaste i världen bara ha smackat på upp där? Vad var det vi hade över oss egentligen? Skjölden. 150 meter högt? 200 meter brett? Vi befann oss redan i brant terräng, men väggen ovanför tycktes luta ut över oss. Inga tydliga linjer var jag kunde se. Kanske skulle man hitta nåt om man väl hade börjat, men det såg onekligen svårt ut. Och säkringar? Garanti på superlånga fall. Vi gick på plan B.

Plan B gick ut på att traversera i kanten av den ljusa klippan åt vänster och ta oss runt skjölden åt det hållet...

...Plan C gick ut på att rappa ner till förra hyllsystemet och ta oss in i Hoka Hey. Vi rappelerade alltså snett ner åt vänster in på nästa hylla för att slippa komma för långt ned. Visst. Vi var medvetna om att om repet skulle fastna när vi drog ner det (vilket jag gav 90% sannolikhet) så skulle vi kunna få det sjukt jobbigt. Men! vi hade tur. Sjuk tur. Men traverserandet på hyllorna var jobbigt ändå. Upp...ner...repdrag...ta hem rep...slit! Till sist kom vi iallafall över och kom precis lagom upp till en hylla för att se Hilde göra ett press på HH första 7+.

Nu orkar jag inte skriva mer, och du orkar säkert inte läsa mer heller! En kort sumering av resten bara.

Efter 17 timmar eller nåt stod vi på toppen och fick leta oss ner i mörkret.

Två dagar senare Gav vi oss på leden som heter Mamma och går ett stycke till vänster. Vi fann dock att den var blöt och siktade istället in oss på en led som heter Kayser Söese eller nåt. Vi klarad en bit av den. Ett par 8- repor och lite annat. Gick bet högre upp på ett riktigt kul 8/8+ dieder som vi lyckades klura ut och göra på topprep. Något att komma tillbaka till!

Så var det en base-hoppare som hoppade in i väggen och dog också. Allt är inte bara på skoj. Ibland kan det snabbt bli allvar. Här är en bild från räddningsinsatsen:

"Är det inte läskigt att flyga så nära väggen?", undrade jag.

"Vi har marginal...", svarade han. "...säkert 2-3 meter mellan rotorbladen och väggen".

"OK, va bra"

Nu är jag i Chamonix med Hanna. Imorgon ska vi upp i bergen och stöta igen! Blir skoj.

På vägen hit stannade vi Vårgårda och hoppade fallskärm också. Från flygplan. Men det får jag skriva om en annan gång. Jag har också lovat Jens Larsen att skriva om överrenskommelserna i Granitgrottan, men även det får vänta lite. Jag har annat i huvet nu.

Sommarstädning

Nu var det dags. Vädret har varit fint länge och många av dom allra blötaste lederna har börjat torka. En av dom är sprickprojektet på Ingalsröd. Kanske Sveriges hårdaste tradsäkrade led när den blir gådd.

Jag har testat den förut en gång. Då var den en smula blöt, men jag insåg direkt att det kommer bli en framtida testpice. Brant, ihållande och inte helt kort. En fantastisk led som bjuder på sann sportklättring med egenplacerade säkringar. Ja, sportklättring. Liksom det mesta av klättringen i Bohuslän är det sportklättring vi talar om. Tradsäkrad sportklättring. Vårt mål är att klättra lederna i en följd utan häng. Redpoint. Vi testar, faller och lär oss flytten. Vi testar igen och kanske lyckas vi till slut summera ihop våran styrka, teknik, uthållighet och mentala beslutsamhet till en lyckad bestigning. Det är inställningen till hur klättringen ska gå till som gör det till sportklättring. Bultat eller ej.

Ett problem bara. Leden jag nu stod inför hade hunnit bli bultad och har till och med en bestigning. Att skruva ner hängarna var rätt jobbigt. Dom första tog jag med stege från marken, men högre upp var jag tvungen att lägga säkringar och hänga in mig för att nå in. Hammaren hade jag hemma så tills vidare lät jag bulthuvudena vara kvar. När jag var klar samlade jag ihop alla 9 hängarna med muttrar och brickor och la vid skräphögen som någon har lämnat längst in i grottan.

Visst är jag medveten om att någon antagligen skulle komma att opponera sig mot vad jag just gjort, men jag valde ändå medvetet att inte meddela klippans mest frekventa besökare i förväg. Och vem skulle jag i sånt fall ha pratat med? Han som klättrat leden fritt? Framtida potentiella bestigare? Han som satt upp bultarna? Eller möjligtvis alla de klättrare bland Bohusläns klippor som gemensamt tagit fram en riktlinje och rekomendation för hur de flesta vill att vi ska förhålla oss till klipporna i Bohuslän i framtiden? För många samtal för att komma fram till ett svar som såg alltför uppenbart ut. Dessutom var det ingen som ringde mig när bultarna placerades. Var någonstans hölls debatten då? Den påverkan jag just gjort är milslångt mycket mindre än den som gjordes när hålen borrades och bultarna bankades på plats.

Vilken ordning ska man då göra saker och ting i? Av flera anledningar valde jag att börja med att montera ner hängarna innan jag drog på mig klätterskorna (igen). För det första var det fel att sätta upp dom från början, och det i sig borde ju räcka. Eller hur? Men det känns också mer äkta att vara där utan möjligheten att klippa en bult, och under ledpress skulle jag definitivt inte vilja ha dom där som en möjlig escape. Dessutom slipper jag nu misstänkas för att ha använt bultarna medan jag jobbat på leden, och att min (eventuella framtida) bestigning då skulle ha underlättats av detta.

Det är ju redan bevisat att det är möjligt att klättra upp där, men om jag klarar det får tiden utvisa. I annat fall är jag övertygad om att den inte kommer klara sig alltför länge utan en riktig bestigning. Jag har inga planer på att skruva tillbaka hängarna. Det vore att sabotera för framtida klättrare! Vill man klättra leden med någon typ av fasta säkringar så är det väldigt enkelt att förplacera kilar och kamsäkringar. Leden är otroligt välsäkrad! Ett vettigt toppankare behövs däremot.

Ett sista ord om detta:

Missförstå mig inte. Jag älskar all typ av klättring! Bultklättring, tradklättring, bouldring och storvägg. Min övertygelsä är dock att Bohusläns klippor i största möjliga mån måste utgöra en fristad för naturligt säkrade leder. Vi gör oss själva och framtidens klättrare en otjänst om vi bultar upp allt vi vill klättra på idag.

Debattinlägg

foto: Andreas Klarström

Visst kan man klättra en bultad led utan att använda bultarna. Bara klättra förbi dom. Lägga egna säkringar och låstsas som om bultarna inte fanns. Låter enkelt. Vad är problemet med det? Jo, nånstans har man ändå inte glömt att dom finns där. Jag vet att om jag fegar ur så kan jag ju alltid dra i nödbromsen och klippa bulten. Med det i bakhuvet bleknar lite av utmaningen av att leda en egensäkrad led en smula om den är bultad.

Jag tycker att Klarströms bestigning av Electric Avenue var väldigt inspirerande och ett steg åt rätt håll! För min del hade han gärna fått plockat ner hängarna när han ändå var igång. Att leda Electric på egna säkringar var inte en bedrift för att det var modigt. Tvärtom så är det en hyfsat välsäkrad led. Det stora i det är att det var företagsamt och nytänkande. Många har nog tänkt tanken förut, men att verkligen ta tag i det och se till att få det gjort vittnar om ett härligt driv och en hunger och nyfikenhet för alla aspekter av klättringen. Det är det som är så inspirerande.

Nåja. Nog med smicker.

Jag blev ju så klart tvungen att själv testa. I förra veckan hängde jag på mig grejerna och satte iväg. Perfekta förhållanden och greppen känndes bra. Inga juggar, men ändå som bra grepp. Jag klättrade noggrant och koncentrerat. Något stelt. Övergreppade lite. Säkringarna sjönk in förtroendegivande och jag smög lätt igenom det första kruxet. Andra kruxet närmade sig. Crimpade upp och trodde att jag hade råd att slösa. Nästan statade andra kruxet. Plötsligt var jag pumpad! Kände mig bortdribblad ock började tvivla. Placerade ledens sista kil. Slant med foten en gång. Tänkte klättrade vidare. Slant igen. Tog nytt tag och bestämde mig för att klättra upp. För pumpad för att få rätt tryck på fötterna och slant en tredje gång. Slant av. Väldigt odramatiskt.

Jag får nöjet att komma tillbaka och klättra denna fantastiska led igen. Sån tur för mig!

Hade jag brytt mig mer så hade jag plockat ner hängarna själv. De flesta som klättrar på den topprepar ändå. Och vad är förresten felet med det? Det kan väl vara lika kul det? ...Och när vi ändå är igång: Topprep och bultklättring är väl ungefär samma sak? Bara lite mer praktiskt att ha möjligheten att kunna klättra nerifrån direkt på vissa leder.

Imorgon blir det bultklättring i Ceuse för Hanna och mig. Blir grymt!

1 nere, bara 99 kvar

På tiden! Idag värmde jag upp lite mer än jag brukar. Lite lätt träningsverk från gymmandet igår, men inget som borde påverka min klättring. Leden jag nu stod under hade spottat av mig minst 8 ggr redan, men jag kände ändå på mig att det var dags att lyckas. Fin torr luft och minst en timme kvar tills solen skulle göra leden allt för varm för min smak.

Leden ligger bredvid My Event Horizon på Hallinden, och för lite drygt ett år sedan klättrade Oskar Alexandersson det mesta av den. En klockren linje! Överhängande och tunn, och precis tillräckligt med formationer för att att det ska vara jämt och kul. Oskar klättrade de första 2 tredjedelarna och vek sedan in i My Event för att undvika den hårdare toppen. Då kallade han den för Graduation day och satta graden 7c+. Skulle lika gärna kunnat stå i 8a om du frågar mig.

Nåväl. Den sista tredjedelen då? Jo. Sprickan fortsätter till toppen! Väggen brantar till, det blir längre mellan greppen och stegen blir sämre. Svårt som tusan, men väldigt långt från omöjligt, och dessutom får man en bra vila innan man kör för toppen. Sjukt häftiga flytt också.

Tack Jimmy för att du hade fångat mig om jag trillat av, men du behövdes inte denna gången.

Leden heter Beauty School Drop-out och är 8a+. Möjligtvis bara 8a? Namnet eftersom det liksom Graduation Day också är en låt. Och på samma tema. Dessutom håller stenkvaliteten (till utseendet) inte måttet bland sina perfekta grannar på Hallinden, men klättringen desto råare!

Nu är 1 projekt avklarat. Hur många andra oklättrade 5-stjärniga leder finns det egentligen i bohuslän?

Harde tider.

Oslo ligger inte långt borta. Vi packade mondo och kammar och styrde norrut i lördags. I backspegeln tornade molnen upp sig och i Göteborg regnade det visst redan.

På tokered var festivalen i full gång. Sjukt ställe. Det jobbet Dag och grabbarna gjort där är MINDBLOWING! Antar att det varit en hel del diskussioner om rätt eller fel, men klättringen var skoj och i slutet av dagen var jag helt blank. På kvällen bjöde det på filmvisning av Paulssons Crackoholic och bildvisning av Leo Houlding. Leo berättade målande om sitt äventyr på Baffin Island. The Asgaard Project. Helt överlägset den bästa bildvisningen jag nånsin varit på! Han är en otroligt skicklig berättare och projektet är rätt sjukt. Dessutom behärskar han tekniken. Festen efteråt fortsatte förbi småtimmarna.

Dag 2 tog plats på klassiska feltet Fjell. Jag gjorde os-press på Harde tider. Klättrade lite väl långsamt och stelt kanske, men det kändes ändå OK. Men högre upp strulade jag till det med säkringarna och fick inte till nåt jag kännde mig helt nöjd med. Fippel, fippel. Trodde att jag skulle kunna fixa till det och ändå ha kraft kvar att fortsätta till toppen, men pumpen kom smygande. Långsamt, långsamt mjölkades krafterna ut när jag krånglade med en friend som satt dåligt och inte ville ut igen. Underarmar som vinflaskor vid det här laget. Fan.

Andra försöket gick bättre.

Leo Houlding gillar Goa brunetter!

Leo, Andreas Klarström och Jude Spancken hängde med hem till Bohuslän och fick en fin dag på måndagen.

Herre-jösses-beredskap

Första-majhelgen var fullspäckad med klättring. Erik Heyman kom upp och vi gick loss på Häller och Hallinden. Lite små-sval vind emmellanåt men fint stick!

Sedan började veckan med en kem-olycks-övning i Perstorp 2 dagar. Med en massa dyr utrustning ska vi i fält kunna ta fram vilket ämne det är som läcker vid vilken som helst olycka eller sabotage.

Igår var det dags för RITS-övning. RäddningsInsats Till Sjöss. Vi flyger ut till ett fartyg och vinchas ned för att kunna släcka bränder och rädda folk.

Nu har jag sovit ut ordentligt och tänkte ut och bygga färdigt dasset. Kanske t.o.m hinner till Hallinden och göra ett press på ett projekt där! Imorgon blir det klätterfestival i Oslo.