El Corazon

70% reparbte, 30% klättring

Dörren står vid öppen. Vi har kämpat mot ömmande fötter. Slitit och svurit åt vår hissäck. Vi har ojat oss över dåliga säkringar och försökt klättra på vårt yttersta i stekande sol. Egentligen har vi inte klarat mer än att ta oss upp till toppen av El Capitan ännu en gång, men det känns som ett framsteg. Nu vet jag att det går. Nästa gång är det bara att torka av skorna och stiga in.

Vi valde mellan El Nino och El Corazon. Flera menade att El nino är snäppet lättare, men det fick ändå bli Corazon. Linjen har alltid tilltalat mig. Nästan varenda replängd har ett eget namn: Beak flake, Beam flake, Bobby's bunny slope, Kierkegaard Chimney... osv! Och dessutom får den mer skugga än El nino. Avgjort.

Stefan följer Beam flake i stekande sol.

Vi jobbade en hel del innan vi kom iväg. Jumarerade och klättrade en bit. Jumarerade och hissade. Jumarerade och hämtade blöta jackor och blöt sovsäck. När vi väl kom iväg så sket vi i Freeblast och jumarerade upp till vår high point vid Beak flake och klättrade därifrån. Vi gissade att vi inte skulle hinna fria allt ändå.

Jag följer Bobby´s Bunny Slope.

Replängden Beak flake har ett rykte. 5.13b och säkrad med en bird beak sades det. Nu har jag den bird beaken med mig som en souvenir hem (råkade dra ut den när jag hängde på topprep). Cruxigt men görbart.

Sedan följer den fantastiska Beam flake innan man kommer upp i nya svårigheter. Tre replängder traverserar över det som ser ut som ett hjärta på el cap. Tre läskiga replängder med långa runouts och lösa flak. Ofta säkrade med bird beaks som troligen suttit sedan förstabestigningen. Vi genomled det. Gjorde flytten och försökte så gott vi kunde bortse från hettan.

Stefan goes Chicken-wing i Nietzsche Chimney

På nästa stand dunkade vi varandra i ryggen och vinklade näsorna uppåt. 300 meter med kamin- och diederklättring väntade på oss. Vi hade sett bilder och hört talas om flera av dom. Ett bra tecken på många sätt, men jag drog också en annan slutsats: En replängd med ett namn och som flitigt dokumenterats som en bedrift är med största sannolikhet antingen väldigt hård, läskig, eller bara otroligt fin.
Eller alltihop.

Hur är en kamin som är graderad 5.12b? Nästan alla kaminer jag klättrat förut har varit 5.9 eller möjligen 5.10a. Flarat neråt och utåt. Halt? Svårsäkrat? Kände mig av någon anledning inte särskilt bekymrad. Drog bara på mig knäskydden och täckte min solbrända rygg med en T-shirt och satte igång. Fick upp flåset och kunde efter 10 meter klippa en camelot 6:a som någon inte lyckats få ut. Kaminen blev grundare och övergick till en knepig flare, men med hyfsade jam längst in. 15 meter hörgre stod jag på nästa hylla.

Posar jag för kameran eller hur gör man?

Det långa diedersystemet tar tvärstopp i ett tak. Efter Kierkegaard följer mer jammande och kaminande innan man snabbt bromsas in av Coffee Corner. Handjamspricka blir lillfingerjamspricka blir full stem på fnasig vägg. Lättare än jag trodde men jag ska hem å stretcha innan nästa resa.

Taket är vilt. Bra säkrat, men exponerat på ett alldeles eget sätt. Vi gav oss själva bara ett försök var. Löste sekvenserna men gick inte replängden.

Det mesta av resten av leden var känd terräng eftersom den går ihop med Golden Gate efter taket. Vi tog oss till toppen och tankarna om att komma tillbaka snurrade redan i våra trötta grötiga skallar.

Zodiac del 2 - svåra insikter

Det här blir ett kort inlägg.

Vi började vår andra dagen på väggen med att toppa 5.13b-repan. Hittade snabbt flytten och bestämde oss för att vi kunde göra den. Sedan var solen framme igen. Redan! Stefan tog sig upp för nästa replängd och jag fick toppa den 2 ggr. Hala pinscars. Onda fötter. Varmt huvud. Inte de förhållanden jag längtat efter. Det var härnånstans som vi blev ett aid-replag.

5.13a i solen

Vi drog oss upp i bultstegar och aidade Nipple-pitchen. Ingen idé att ens försöka fria. Jag flög av i början och blev lite noggrannare hur jag placerade säkringarna nästa gång. Förstår inte hur man ska kunna klättra den repan utan förplacerat, men lärde senare att det heller inte är gjort i den stilen. Både bröderna och Tommy hade förplacerade bankbultar som nu är borta. Vi firade ner 100 meter till portan. Säkert 15 meter överhängande bara på den biten.

Stefan rensar "Nipple pitch"

Nästa dag var blåsigare och kallare. Klättrade mark of Zorro med häng. Häftig klättring och mycke luft överallt. Sedan racade vi mot toppen. Klättrade fritt upp till 5.12a som svårast. Hade egentligen tänkt oss en dag till, men vädret såg ut att dra ihop sig, så vi började längta upp.

Lillfingerjammande

Dagen efter kom regnet och snön.

Zodiac tog på krafterna och vi var tvugna att vila ett par dagar. Axlarna värkte efter all brant jumarering och hissande. Låren ömmade från nedförsbacken med all packning tillbaka till dalbottnen.

Vad nu? Tillbaka upp? frågade vi oss. Stefan och jag känner varandra. Båda visste att den andra inte var supersugen längre. Zodiac satt som ett hårt slag i magen. Vi hade fått stryk insåg vi. Med lite jobb skulle vi kunna klara av att leda och följa nästan alla replängder. Det skulle krävas massa jobb och frustration över att klättra i usla förhållanden. En timme på morgonen är den solfria tid man har om det inte är temp för att klättra i solen. Men nipple-pitchen återstår. Jag tror inte att jag skulle kunna klättra den med den begränsade tid jag lägger här i Yosemite. Och utan den replängden käns hela projektet lite mindre lockande. Som att klättra en vanlig led och dra sig förbi kruxet. Inte ok.

Vi började leta efter annat....

Zodiac del 1 - Hopp

Från stand såg jag en tunn sömm som smet iväg höger under ett litet tak. Brant. Inga steg annat än smears och 25 grader varmt och mitt i solen. Klippte replängdens enda piton och tog snabbt tag i den. För hårt för att ens försöka. Sträckte mig ut för att placera en gul C-3:a i nästa pin-scar. Plopp! Plötsligt hängde jag någon meter under Stefan på Stand, och "the Nipple Pitch" var helt befriad från fast utrustning.

Drömmen och planen var att fria Zodiac på El Cap. Ett ambitiöst företag. Har ni fått storhetsvansinne? undrade säkert nån. Men provar man inte så kommer man aldrig att få veta. Dessutom är jag inte rädd för att få stryk.

Hanna och Hanna-Kajsa tog emot Stefan och mig när vi anlände. Varma vindar drog genom dalen. Över 25 grader varmt. 30? Vi satte igång direkt. Första replängderna gick genom svart klippa som värmts upp av solen hela dagen. Lite läskig 5.10d som första replängd. Svettiga händer och långt ner till svårbedömd bankbult. Nästa replängd har graden 5.13a. Vertikalt på små lister. Stefan körde upp en bit sen blev det mörkt, så vi tog oss ner och insåg att morgontimmarna med skugga är värdefulla sendar-timmar.

Dag två arbetade vi in 5.13a-repan och fortsatte ytterligare en repa. Solen slog oss med fruktansväerd styrka och vi svansade ner igen. Kunde ha fått upp repet ett snäpp till, men då hade vi riskerat att vara i vägen för någon eventuell aidklättrare.

Tredje dagen i dalen packade vi väskorna och gick på eftermiddagen upp till insteget igen. Hängde upp portan i en bult på väggen och laddade för en lång morgondag.

Fjärde dagen i Yosemite blev den första långa dagen på väggen. Panikvarmt. Vi jumarerade upp och klättrade en fin traverserande 5.11. Sedan följde fler klätterbara repor upp till den stora ljusa ringen som är själva Zodiac. Satte upp portan och väntade på skugga. Klippan stekhet. Shorts och linne hela natten. Tog mig upp den första 5.13b-repan just innan det blev mörkt.

Såg fram emot att få känna lite mer på den nästa dag...

Slagsmålsklubben

Det är som en klubb. Inte alla fattar hur unikt det är med en takspricka på 10 meter, och inte alla av dom fattar att man måste prova att klättra den.

Jag tejpar upp inför fighten. Först ett par vanliga jamhandskar. Därefter tummen och ett par varv runt hela handen för att vara förberedd för jobbiga knytnävsjam. Sedan skuttade jag runt och försökte bli varm, men det är inte lätt att värma upp inför en takspricka utan att klättra.

Jag valde ut en god arsenal av hyfsat stora kammar, knöt in mig och satte igång.
De allra första jammen var perfekta och trygga. Jag tittade ut längs sprickan och tänkte att det var en jäkla massa jammande jag hade framför mig. Det första som händer är att sprickan svänger som ett Z. Först åt höger och sedan tillbaka vänster efter någon meter. Där ser den också oroväckande bred ut. För bred för knytnäve? Jag gjorde upp en plan A och en plan B i huvet.

Jag gled ur knytnävsjammet redan efter några meter, just när jag sträckte mig ut ur Z:at. Kändes lite onödigt. Kunde lika gärna ha gått. Testade sedan denna sekvens en gång till och bakåtrensade för att kunna göra ett nytt försök.

I nästa försök satte jag leden. Kändes som jag hade kontroll hela vägen. Tog tid på mig och hittade dom bästa jammen. En nervositet byggdes upp inom mig inför läppen. Brukar ju vara svåra att passera, men jag kopplade jammen hårt. Hårdare än nödvändigt. Att falla av där var inget alternativ.

Tack Ronny och Niklas för att ni visade oss hit och runt. Och för rensning av mossa och tipset om att använda två rep.

Nya sprickor i gammal sten

Said testar det där som kallas att jamma

Tror inte att jag har upplevt så mycket regn som just nu. Mellan skurarna och dimmorna anar man dock att graniten finns kvar. Jag sprang in i Said och Combat-Per häromdan. Det var just vid ett sånt tillfälle. Vi åkte ut och testade en ny spricka som jag spanat på. Kan nog gå nåndag.

Sista Bossen

Sista Bossen gick ner igår.

Jag har varit på Hallinden rätt många gånger. Branta väggen där är nog min favoritklippa.

I våras, fick jag syn på en linje som jag inte hade sett tidigare. Mitt på väggen! Jag testade den nedifrån men föll av rätt tidigt, sedan slängde jag upp ett rep och borstade och testade.

Först trodde jag att jag skulle klättra en bit av Pansarkryssaren och sedan traversera vänster får att nå den, men jag fick inte till det. Något senare fattade jag att det gick att komma åt den från Bomerang. Crimpar ut höger.

Sommaren kom med värme. Crimparna gick att hålla, men sluttarna kändes sjukt dåliga! Knepiga mantligsflytt på andra cruxet. Sen kom augusti, och då regnade det mest hela tiden tycker jag.

2:a september var kanske den crispigaste dagen på länge, men jag föll av ändå. Tappade bort betan på vägen upp. 3:e september visste jag att jag hade den... om jag hittade nån som ville ut! Hittade Fredrik och Elin till slut. Tack!

Sista Bossen var en av dom sista linjerna på branta väggen. En av dom...

Magiska Linjer på Magiska Öar

Yr.no för kanske hundrade gången på en och samma dag. Inget skämt. Inget junkie-style surfande, utan verklig jakt. Jakten på bra väder kombinerat med någon slags långtur.

Och till slut stod vi bara där med ett stort berg tornandes över oss. Pårackade och redo att ta oss an Freya på Storpillaren i Lofoten:

1. (6-) Jag fick börja leda. Lätta dieder förde oss snabbt 30 meter upp.

2. (7-) Oskar gjorde en hjälteinsats. För lat för att hitta lättaste vägen pressade han på med brutna ben som insats.

3. (7-) Jag gutsar och kommer till bulten. Tror att det läskiga är över... men det har just börjat. Jag fortsätter ut på svaet. Nästan 10 meter till nästa formation. Kan det vara sant? Jag klarar det så klart. Hade inte vågat trilla.

4. (7) Finaste repan på slabbarna. Klart lurigt upp i de tunna diedrerna.

5. (6+) Jag rundar ett tak och kommer så småningom upp i en kamin-liknande formation. Klämmer mig igenom och fortsätter upp på svaet.

6-8. Oskar gräver ner fingrarna i gräset. Tuvor och lösa stenar.

9-10. Handjam och slabbar, men när vi tittar upp kan vi se den riktiga Freya närma sig.

11. (7-) Vi fick båda nypa i lite för att komma förbi och ut ur det lilla diedret. Tuffa flytt upp till en fantastiskt bra hylla under Diedret.

12. (8) Världsklass! Först brant fingerspricka i dieder. Sedan lite mindre brant, men sprickan blev samtidigt för tunn att hålla i. Full on stem!

13. (8-) Oskars tur. Fantastisk längd ut ur diedret.

14-15. A3+?

Vi visste att det skulle börja regna och hade inte räknat med att komma så här långt äns. Den senaste timmen regnade det mer och mer. Slabbarna nedanför mörka av vatten nu, men vi var turligt nog lite skyddade i diedret. När vi nu tittade runt kanten på nästa pitch fick vi en piskande vind rätt i fejset. Kuling och regn på riktigt. Lofoten.

Kanske var det lika bra det. Senare på resan kollade vi in en annan superled och passade på att kolla in Freyas A3+ repa uppifrån. Svårt och läskigt, men klätterbart.

Nu vill jag bara tillbaka.