Tunna sprickor. Och feta.

Sten-sax-påse heter sten-sax-papper på amerikanska. Vem hittade på den svenska påsen? Mason vann iallafall med en sax över mitt papper och fick racka på först.

No Way José har varit något av en mytisk led för mig. Jag hörde talas om den för flera år sedan när jag var i Indian Creek. En perfekt fingerspricka. Brant. Få repititioner. Har alltid låtit väldigt lockande i mina öron. Nu var det alltså äntligen dags. Mason såg bra ut högt upp i sprickan på sin on-sight. Uppe vid det branta avslutet började han skaka lite. 2 meter från ankaret flög han av.

Jag fick säkringsbeta och satte av. Klättring från första metern. Fingerjam. Inga fötter. Jag klättrade kontrollerat och avslappnat. Kändes som om jag inte gjorde ett enda fel. Uppe vid taket var jag fortfarande fräsh. Tog ett grepp bredvid sprickan över kanten, men slant samtidigt med fötterna. Lyckades hänga kvar och slängde snabbt som tanken in högerhanden i ett flarat handjam. Hög puls nu och aningens orolig för att misslyckas så nära ankaret. Lyckades kontrollera nerverna och klättrade upp! Kul press och antagligen bara 3:e repitionen.

Mason på sitt andra press

Dagen efter var det dags för torn. Ingen i skandinaviencampen har varit särskilt intresserad när jag har föreslagit en klättertur på North Sixshooter. Men över en öl framför brasan lyckades jag lura med mig Raymond på att försöka klättra leden Liquid Sky. 5.11+ offwidth/sqeeze. 60 meter över marken måste man offwidtha och klämma sig in i ett tak. Därefter hitta en framkomlig väg upp genom berget för att sedan ploppa ut 10-15 meter högre upp. Inga säkringar. Därifrån några rätt skrämmande faceflytt och sedan lätt kamin till topps.... Vi gjorde den, men jag ska inte ens försöka beskriva här hur det var. Alldeles för många känslor.