EL CORAZÓN 2013

Vi klarade det! Båda lyckades fria hela leden, men det var aldrig självklart. Spänning varje dag. Ups & downs. Besvikelsen i ett fall och barnslig glädje när man lyckas ro ihop det och är på väg uppåt igen.

DAG 1:
Tidigt på söndagmorgonen den 27:e oktober sätter jag händerna i den nattkalla stenen och börjar klättra.  Det är fortfarande mörkt ute. De två första replängderna på 'Freeblast' drar jag ihop till en. Stefans pannlampa guppar upp och ner när han följer. Tittar på steg. Tittar på grepp.

Lätt klättring för Stefan

Vi jobbar oss uppåt. Stefan tar de känsliga svareporna. Jag tar de bökiga sprickreporna. 10 replängder senare står vi på 'Mammuth Ledge' och det är här El Corazón börjar på riktigt. Leden fortsätter med lite lättare klättring en bit till och innan klockan tolv är vi uppe vid 'Beak Flake' som är ledens första kruxreplängd. Det är också hit vi i förväg har hissat våra prylar. Hissäcken, portaledgen, bajshinken.

Det är en solig och varm dag. En bit över 20 grader skulle jag tippa, men vi har lärt oss att eftermidagarna kan bjuda på en rätt sval och behaglig vind. Så vi tar lunch. Sätter oss bekvämt tillrätta på 'Grey Ledges' och sluter ögonen en stund. Jag försvinner bort. När jag kommer tillbaka är det som att förmiddagen aldrig har hänt. Replängden ovanför är min att leda och jag gör mig klar.

Första presset gick hyfsat. Det var inte optimala förhållanden, men jag kände ändå att det borde gå. Det gjorde det inte. Inte nästa försök heller. På tredje presset klättrade jag med nöd och näppe igenom första kruxet och lyckades hålla ihop det de 35 sista metrarna till ankaret. Stefan följde utan större problem.

Jag följer Beam flake

Nästa bit kallas 'Beam Flake' och är en av de finaste. 35 meter klättring på ett flak som skär genom en brant och kompakt granitsköld. Stefan ledde denna. Nu befann vi oss ovanför och till vänster om El Caps hjärta. Härifrån traverserar leden åt vänster 3 replängder. Jag ledde den första just innan det blev mörkt. Över lösa flak och med dåliga säkringar satte jag tillit till min egen förmåga. Detta var den läskigaste repan på hela leden.

En isande vind kylde oss ända in i ryggraden när vi satte upp portaledgen. Sen kom stormen.

DAG 2:
Vinden piskade regn och snö mot vår portas ytterduk. Vi var instängda på en yta av tre kvadratmeter. Kallt som tusan. Kom inte ens åt lunchen som fanns i hissäcken mindre än en meter bort.















DAG 3:

Det snöade fortfarande på natten och kylan tvingade oss kvar i våra sovsäckar fram till lunch ungefär. Sedan klarade vi inte av tristressen mer och satte igång med klättrandet igen. 5.12d repan ovanför var Stefans. Han jobbade sig upp den och kollade säkringarna. Läskiga gamla bird-beaks blandat med bra små kammar emmellanåt. Runt nollan och svag men isande vind. Ledpresset gick galant och jag följde inbäddad i alla kläder jag hade med mig. T-shirt, underställ, fleece, dunjacka, gortexjacka. Brrrr.

Nästa pitch var den ökända 'Bobby's Bunny Slope' 5.12c. Jag hade läst hårresande beskrivningar om långa run-outs på dåliga säkringar, men kände någon slags värme i fringrarna från förra repan, så jag passade på att köra direkt. Det gick fint. Vågade helt enkelt inte trilla av. Stefan slant svärandes av när han följde, men gjorde den enkelt på nästa försök.




DAG 4:
Vädret var bättre när vi vaknade. Traverserandet var avklarat och vi befann oss i botten på ett långt diedersystem som skulle ta oss ända upp till den svåra takreplängden. Vi ledde i block. Stefan började med två halvbökiga lite lättare repor. Jag fick 'Kirkengaard Chimney'. En gång framsidan på ett Climbing magazine. Brant utåtsluttande strut som övergår i överhängande handjamklättring. Fantastisk replängd! Sedan fortsätter det i samma stil. Nästa bit kallas kort och gott för 'The Splitter' och är en Indian-Creek-lik spricka i perfekt granit.

Inne i Nieche Chimney

I botten av det långa diedret

Frammåt eftermiddagen var vi framme vid sista replängden innan taket. 'Coffee Corner' 5.13a. Diedersystemet hade nu gradvis övergått från kamin till fingerspricka och ännu tunnare. Halvvägs upp stod jag öga mot öga med grönt glänsande fuktig mossa inne i sprickan. Blöta fingerjam. Jag fick skärpa mig ännu mer. Enda vägen var upp. Både Stefan och jag fick ge allt för att klara denna repa.

Omöjliga flytt i Coffee Corner

DAG 5:
'Tower to the people' är en perfekt liten hylla att övernatta vid. I solen dessutom. Nu var den mindre än 30 meter till vänster om oss. Så nära men ändå... Innan det skulle vi behöva att ta oss förbi ledens andra 5.13b. Taket.

Redan förbi Taket!

 Stefan började. Planen var att värma upp lite först för att komma igång och hitta rätt i flytten, men vi känner varandra alltför väl för att vi skulle tro att det bara skulle bli uppvärmning. Stefan gick in för det. Det börjar direkt. Undercling-slopers i ett tak. Inte inne i takkanten, utan en bra bit ut. Först halvdåliga grepp fram till en nästan-vila. Inga steg. Bara smears. Sedan riktigt kassa slopers fram till en svår neråtmantling på en crimplist. Till en början såg det stabilt och bra ut när Stefan gav sig iväg, men så plötsligt så stack ena foten och fallet gick inte att hindra. Jag fick knyta in jumars på ett annat rep och skicka över så att han kunde ta sig upp igen.

Jag tar mig ut ur taket.

Jag skulle följa, men när det blev min tur var det väl lika bra att jag hängde på mig racket om jag råkade komma förbi. Jag föll av på samma ställe.


















På nästa försök kom Stefan förbi kruxet och den långa resan fram till 'Tower to the people' kunde börja. Att ramla av igen skulle börja tära på krafterna och dessutom är tekreplängden en riktig hudätare. Nervöst klättrade han vidare och stod länge innan sista känsliga passagen. När han väl gjorde det så såg det lätt ut. Vita tänder lyst från hyllan i solen. Glada tjut. Jag var kvar i skuggan. Jag och oron för att misslyckas. Men jag klarade den också. Höll dock på att strula till det mot slutet och världen stannade till ett par sekunder innnan jag lyckades få ordning på det igen. Resten av dagen festade vi på kall ravioli, Staggs chili, M&Ms och whiskey!

DAG 6:
Sista dagen blev en rysare.

Jag började med att sätta 'Golden Desert' 5.13a på första försöket. Sprickan var fuktig av morgondagg, men jag nöp mig fast. Mot slutet av replängden höll jag på att strula till det igen. Stressad av tanken på att behöva klättra om den tog jag fel hand i ett grepp och var tvungen att matcha. Fortsatte istället för att klättra tillbaka. Foten gled och hängde i yttersta fingerspetsen på ena handen. Hade det varit någon annan led, vilken som helst, så hade jag trillat av.

Stefan klarade den nästan på första. Slant av på sista hårda flyttet. Föll även på nästa försök och dalen började sjuda av frustration. Cruxet är ett tunnt, ca fem meter långt, brant och öppet dieder med en spricka. För normalstora fingrar är replängden kanske tillochmed lite soft, men för korvfingrar som mina och speciellet Stefan så är den helt klart en utmaning. Stefan var nere på hyllan igen. Lite längre vila denna gången. Nästa försök satte han den.

Jag hade hunnit bli kall men var ivrig att få klättra vidare. Kände mig säker på att lyckas med nästa replängd som kallas 'A5-traverse' 5.13a. Repan säkras helt och hållet med fasta säkringar. Pitonger, copperheads, threds. Ja, lite av varje. Jag klättrade lätt iväg från stand, men blev mer och mer pumpad. Tyckte att jag gled på greppen och inte kunde stå på stegen ordentligt. Kallpumpad som aldrig förr gjorde jag mitt bästa för att komma iland, men föll till slut nära nästa ankare. Stefan tog över och ledde den på första försöket. Det innebar också att han nu hade klarat alla de svårare reporna och att jag hade en kvar. Jag hade bränt mig, men kände mig lugn. Underarmarna värkte surt och på fingertopparna var huden borta sedan länge. Jag började klättra igen. Lika pumpad igen, men kom ett flytt närmare. Nästa försök föll jag på absolut sista flyttet! Riktigt allvarlig nu. Inga leenden. Vi tog lunch.

Fällde ut portan och slummrade till en kvart. Väntade på de svala vindarna. På mitt fjärde försök var jag mer fokuserad och pumpen hade lagt sig lite. Gjorde allting rätt och klarade A5-traversen utan problem.

Nu visste vi att vi hade klarat leden! Kvar var två stycken 5.12a, en 5.11a och två lätta repor till toppen. Plus en del hissande förstås. Stefan gjorde en fantastisk insats när han ledde 'Fat City' 5.12a. Svaigt och krävande. Vi föll inte fler gånger. Vid sjutiden stod vi båda två på toppen.

Fat City. Sista 5.12a-repan

Vi klarade att klättra El Corazón på det sättet som vi i förväg hade bestämt oss för eftersom vi var väl förberedda. Vi  tränade inför det under en längre tid och var mentalt beredda på vad som väntade på oss. Vi utgör också ett bra lag och peppar varandra på rätt sätt när det behövs. Att avbryta var aldrig ett alternativ för någon av oss.


Favoritprylar under resan:

• Cyrus sele från Edelrid. Många av standplatserna var hängande, men selen är bekväm och lätt. Smart konstruktion.
• Heron rep från Edelrid. 9,8 mm. Ser fortfarande ut som nytt efter fyra veckors konstant klättrande, storväggsjobb och massa fall.
• HMS Strike Slider från Edelrid. Smart konstruktion och lätta att vrida runt i standplatsbultar eller andra trånga placeringar.
• Färgkodade Ninteen G karbiner till kammarna. Väldigt lätta.
• Ascent approach och väggjobbsko från 5.10. Specellt bra på slabbarna upp och ner för El Caps east ledges.
• Camelot X4 från Black Diamond. Bästa kammarna jag klättrat med!
• Squamish vindjacka från Arctreyx. Utan den hade jag varit rökt.

Corazón topo

Beak Flake

Snart på första kruxet

Befinner man sig under en replängd med ett namn bör man först titta upp en stund och sedan fundera på varför den har namnet.

Hemma i bokhyllan nånstans ligger det en rostig liten metallbit. Platt, krokig men fortfarande lite vass. Det är en aidklätterpryl och brukar kallas för ’bird beak’. Just den här metallnäbben bankade lillebror Huber in på 17:e replängden av El Corazón 2001. Enligt beskrivningar var det den enda säkringen på ett dubbeldyno-krux. Vilt! För två år sedan klättrade vi igenom leden utan ambitioner om att sätta den. Bird-beaken trillade ur när jag topprepssäkrad skulle dra mig in till klippan i den.

Andra klättrare hittade snart en mycket säkrare variant. Bara lite hårdare sades det. Det var dessa få meter som möjligtvis skulle bli för svåra för mig att fria. Resten av leden visste jag att jag har god chans att klara. En smula nervös började jag jobba på sekvenserna. Provade dyna till en sloper några gånger. Provade hålla på allt för dåliga grepp och trillade av. Snart hittade jag det dock och resten av replängden öppnade sig ovanför mig.

Hela repan är 45 meter och har två krux till. Fick lägga en stund på att hitta en bra beta för sista delen, men känslan när vi firade ner var att vi har ett fint äventyr framför oss. Inte givet att vi klarar det, men inom räckhåll.

Dagen efter ägnade vi åt att hissa en massa vatten, mat och sånt. Hårt, men tillfredställande storväggsjobb.

Väggmat

Storvägg fritt?

Storväggsklättring

Vad är en Storvägg för nåt? Bigwall. Och vart går egentligen gränsen mellan en vanlig flerreplängderstur och en storvägg? Finns det nån speciell höjd som avgör om det är en storvägg eller finns det andra saker som är mer avgörande? Och spelar det någon roll vad väggen kallas?

Svaret på den sista frågan är ganska enkel: Nej. Det spelar ingen roll. De allra flesta klättrar på klippor av olika storlekar mest för att det är kul, men tycker man att klättring på lite extra stora väggar är särskilt  skoj så är frågan ändå lite intressant. Jag ska förklara varför.

Det finns ingen regelbok för klättring (som jag känner till iallafall!), men nästan alla har samma uppfattning om vad som gäller för att kunna säga att man har klarat av att klättra en led. Vi vet att det är fusk att hänga i repet för att vila lite, dra i en säkring eller trampa på en bult. Det är inte heller någon som börjar om från den punkten de trillade av och samtidigt anser sig ha 'satt' leden. Avvikkelser från normen kommer ofta med en förklarning som t.ex. "Jag har gjort leden på topprep", eller " jag gjorde den med ett häng".

På en lite större vägg blir det lite mer komplicerat eftersom det normalt sett handlar om två personers prestationer. En person som leder och en som följer. Det är det vanliga. Klättrarna jobbar som ett lag och turas ofta om. Båda klättrarna kan med gott samvete känna att de har klarat av en flerreplängders led trots att de har följt/topprepat hälften av leden. Inga konstigheter.

Jag jobbar in Freeblast

Det är när väggarna blir ännu större som det börjar hända konstiga saker med vad folk tycker är ok. Men först: vad är då en ännu större vägg? Vad är en Storvägg? Folk har säkert olika svar, men jag hittade en beskrivning jag fastnade för. En storvägg är en klätterled som normalt tar mer än en dag att klättra upp för. För de flesta som försöker sig på leden tar det två eller flera dagar.

Vid en fri bestigning av en storvägg gäller normalt samma regler som på vilken annan flerreplängderstur som helst. Alla replängder leds eller följs fritt för att det ska kunna kallas en fribestigning. Enligt de flesta ska leden också klättras i en stöt för att vara giltig. Från botten till toppen utan att fira ner till marken mellan friandet av olika delar av väggen. Enkelt kan det tyckas, men det finns ändå skillnader på i hur god stil leder har klättrats.

• Bästa stilen. Som alltid slår on-sight lite högre än en redpoint. Båda klättrarna turas om att leda replängderna och har med sig all utrustning från början. De blir också tvugna att dela på allt hissjobb.
• Bra stil. Klättrarna redpointar leden, men turas om att leda eller följa. De har i förväg dragit upp vatten och mat en bit på väggen, men delar annars på allt storväggsjobb.
• Ok stil. Den ena klättraren klättrar allt fritt och den andra jumarerar och hissar. Det kan låta häftigt att någon har lett en hel storvägg, men det kräver mindre lagarbete och den klättrande klättraren slipper allt jobb.
• Säkert en bra upplevelse, men inte en fribestigning. Ingen av klättrarna har klättrat hela leden fritt, men tillsammans har de friat alla replängder. Detta brukar kallas team-free och är en nästan-fri-bestigning.

Mitt och Stefans mål med El Corazon är att båda får till att klättra hela leden fritt. En leder och en följer. Vi delar på att leda de svåraste replängderna, men är inte dummare än att vi tar vara på våra olika styrkor som klättrare. Vi kommer att klättra leden som vilken annan vägg som helst. Det är det roligaste sättet att klättra. Vi jobbar som ett lag och kommer att vara tvugna att peppa varandra för att lyckas. Vi har i förväg firat oss ner från toppen för att klättra igenom några av de svåraste bitarna och innan vi sätter igång kommer hissäcken med all mat och vatten redan finnas en bra bit upp på väggen.

Vi gör det för att ha kul och kanske kunna lyckas. Vi kan vid ett och samma tillfälle ta reda på hur kompletta vi själva är som klättrare och samtidigt mäta oss med andra.

Pole position

Vi visste fortfarande inte om dom skulle komma överrens borta på östkusten, men käbblet om ekonomin och obamacare kunde väl inte pågå så länge till. Vi chansade och åkte fram till barrikaderna. I Mariposa tog vi in på motell och fick oss redig fylla på den lokala puben efter att ha fått reda på att allt i världen var som vanligt igen.

Vi packade flera hundra meter rep och satte kurs mot toppen av El Cap. Planen var att under två dagar jobba in de svåraset replängderna för att lättare kunna sätta dom när vi kommer nerifrån.

Vi var nästan först in i Yosemite valley och ett slumrande vildmarkslugn omsvepte dalen. Tystnaden var massiv och björnen tittade förvånat på oss när vi kom med våra tunga ryggor.

 Första laddningen prylar planterade vi bland stenarna nära toppen på El Corazon och gick sedan ner igen för att packa inför morgondagen.

Andra gången upp gick vi tidigt och med halva vikten. Väl på toppen satte vi igång direkt. Jag knöt fast ett av våra två hundrametersrep i ett träd som vi tyckte att vi kände igen och jag började fira mig ner för väggen. Snart hängde jag fritt i luften men kände inte riktigt igen formationerna runt mig. Vart var taket? Kirkengaard chimney? Var fan var jag nånstans?

 Jag hade firat mig ner åt fel håll! Och utan jumars eller stegar. Stefan fick komma ner med grejer så att jag kunde komma upp igen och börja om. 150 meter frihängande jumarering med packning är en hård uppvärmning på en redan arbetsam dag.

Mer tur nästa gång. Jag kände igen mig på de övre lite lättare reporna och efter 180 meters nedfirande var vi framme på stand under 'Coffee corner'. Det var här vi började. Man klättrar i ett dieder som blir tunnare och tunnare. Till slut går det inte att hålla i sprickan längre så man blir tvungen att kaminklättra. Hörnet tar tvärstopp i ett tak där höger-vänster och upp-ner försvinner bland vinklar och granitformationer. Repan är graderad 5.13a men kändes kanske lite lättre.

Sedan taket. Till en början stort och skrämmande. 800 meter över Yosemite-dalen är det dags att börja traversera. En av dom allra häftigaste reporna! Greppen är dåliga sluttare i taket och stegen obefintliga. Graden är 5.13b och stämmer nog ganska bra. Första hälften är den svåraset, men ett litet extra krux mot slutet gör allting ännu lite interssantare. Vi klättrade under taket båda dagarna.

Eftermiddagen dag två lade vi på att klättra igenom 'Golden desert' och 'A5-traverse'. Båda 5.13a.

Svårt till en början, men vi hittade flytten och intalade oss att vi kommer känna oss piggare den dagen vi kommer nerifrån och det verkligen gäller.

Utan hud på fingrarna och helt utan vatten eller mat kvar begav vi oss ner till civilisationen igen. Pizza och öl väntade på oss i Curry Village.

Grand Illusion

Brantare än det ser ut!

Tony Yaniro ledde Grand Illusion 1979 på förplacerade säkringar. Tillsammans med 'the Phoenix' i Yosemite var det världens första 5.13-spricka. Den har senare blivit ledd på riktigt ett gäng gånger, men jag förstår nu varför många går den på förplacerade säkringar. Så blev det även för mig.

 

Efter att ha ramlat av från toppen för ett par dagar sedan var jag sugen på revanch. Ingen jet-lag och lite piggare i skallen, men lite slitnare i kroppen.  Doggade upp en gång för att komma igång och kolla in toppen lite extra.
Sedan gav jag allt. Brant hela vägen. Jobbig start men handjamsvila en bit upp. Därefter sjukt pumpande och krux på toppen. Jag ville verkligen inte trilla igen och klättrade inte helt avslappnat, men nu kunde jag flytten och var aldrig nära att falla.

Leden är nästan jobbigare att rensa än att klättra. Får leda den i bättre stil om jag någonsin kommer tillbaka, men nu hägrar Yosemite. Vi går på rykten om en stundande öppning och åker närmare för att snabbt kunna sätta igång med det vi egentligen är här för att göra

Konsten att extrahera det bästa ur det värsta

Hilde utför klättring från 40-talet

Stefan och jag rullar in i campen strax efter att mörkret har lagt sig. Lägerelden sprakar och runt den ett antal ansikten. Min hustru. Hilde och Oskar. Några britter. Kul återseende!

Det luktar amerikansk barrskog och det mesta käns alldeles rätt. Tyvärr är Yosemite fortfarande stängt och vi får försöka finna oss i situationen. El Corazon och alla andra leder på El Cap får vänta tills gubbarna på andra sidan kontinenten kommit överrens. Märkligt hur klättring och politik plötsligt kunde hänga ihop så.

Vi går ut hårt och siktar in oss på den mytomspunna leden Grand Illusion. Brant fingerspricka i ett hörn. Stefan kör först. Pustar, frustar, hänger och tickar. När det blir min tur passar jag på att göra ett ärligt försök att försöka flasha leden med förplacerade säkringar. Hittade ett bra flyt och kom hyfsat lätt förbi den cruxiga starten. Sedan handjamsvila och tillfällig andhämntning. Försökte klättra fort när jag fortsatte. Brydde mig inte så mycket om att känna mig säker i flytten. Var tvungen att flytta på några säkringar som satt i vägen för greppen. Pumpad mot slutet och orkede inte riktigt hålla trycket på fötterna och föll av på de sista flytten!

Stefan på Grand Illusion

Dag 2 packade vi effektivt ihop och hittade så smånongom fram till Calaveras Dome. 500 meter hög vägg långt ute i björnskogarna. Vi kom igång lite sent, men fick klättra leden Silk Road som skulle vara klassikern. Fina hörn-repor och cruxiga slabbar. 9:e repan var 40 meter stämhörn och en av dom absolut finaste för graden. Bohuslän 7- ungefär. Rapellerade ner till 2 kalla och en chipspåse.

 Dike-travers på 2:a repan

Nästa dag blev lite mer äventyrlig. Planen var att klättra leden Tsunami och fortsätta på lätt terräng till toppen. Vi kom igång vid 11 efter tillräckligt med kaffe och sett resten av gänget ge sig iväg mot klippan. Vi tog bara med oss ett rep och lämnade pannlamporna i bilen. Tsunami-diedret var jobbigt och sjukt kul. Slabbigt för fötterna men ändå brant känsla. 2 repor med världsklassklättring. Efter det var det slut på sprickorna...

 Tsunami

Ovanför oss var det bara en stor brant slabb med enstaka bultar på. På vissa ställen väldigt långt emellan. Vi var tvugna stänga av oron och lita på vår förmåga. I början var det svårt att släppa garden, men efter en stund släppte alla tankar om ett eventuellt långt fall och klättringen flöt på och var kul. Vi tappade bort oss på berget och klättrade där det såg framkomligt ut och efter några timmar kunde vi njuta av solens sisla strålar på toppen.

Ett jobb för Kalifornines bultkommitte?

Shutdown

Jag har försökt få tag på min kompis Obbe och fråga om han inte kan tänka sig släppa in oss i Yosemite. Vi har nämligen en led vi måste klättra nu i Oktober. Men han är svår att komma fram till. Kanske är tidsskillnaden som gör att jag ringer på fel tidpunkter? Vem vet.

Stefan och jag åker iallafall över. Vi har ingen riktigt bra plan B, men kommer nog att få klättra en massa. Det är jag inte orolig för. För två år sedan var planen att klättra Zodiac fritt. Det gick inte riktigt, men vi hann också klättra igenom El Corazon. Hoppet var att någon gång kunna komma tillbaka och få ett riktigt häftigt klätteräventyr. Komma dit i fin form och vara där under det bästa höststicket i Oktober! Allt verkade stämma, men vem hade kunnat ana att dom plötsligt skulle stänga parken?