Magiska Linjer på Magiska Öar

Yr.no för kanske hundrade gången på en och samma dag. Inget skämt. Inget junkie-style surfande, utan verklig jakt. Jakten på bra väder kombinerat med någon slags långtur.

Och till slut stod vi bara där med ett stort berg tornandes över oss. Pårackade och redo att ta oss an Freya på Storpillaren i Lofoten:

1. (6-) Jag fick börja leda. Lätta dieder förde oss snabbt 30 meter upp.

2. (7-) Oskar gjorde en hjälteinsats. För lat för att hitta lättaste vägen pressade han på med brutna ben som insats.

3. (7-) Jag gutsar och kommer till bulten. Tror att det läskiga är över... men det har just börjat. Jag fortsätter ut på svaet. Nästan 10 meter till nästa formation. Kan det vara sant? Jag klarar det så klart. Hade inte vågat trilla.

4. (7) Finaste repan på slabbarna. Klart lurigt upp i de tunna diedrerna.

5. (6+) Jag rundar ett tak och kommer så småningom upp i en kamin-liknande formation. Klämmer mig igenom och fortsätter upp på svaet.

6-8. Oskar gräver ner fingrarna i gräset. Tuvor och lösa stenar.

9-10. Handjam och slabbar, men när vi tittar upp kan vi se den riktiga Freya närma sig.

11. (7-) Vi fick båda nypa i lite för att komma förbi och ut ur det lilla diedret. Tuffa flytt upp till en fantastiskt bra hylla under Diedret.

12. (8) Världsklass! Först brant fingerspricka i dieder. Sedan lite mindre brant, men sprickan blev samtidigt för tunn att hålla i. Full on stem!

13. (8-) Oskars tur. Fantastisk längd ut ur diedret.

14-15. A3+?

Vi visste att det skulle börja regna och hade inte räknat med att komma så här långt äns. Den senaste timmen regnade det mer och mer. Slabbarna nedanför mörka av vatten nu, men vi var turligt nog lite skyddade i diedret. När vi nu tittade runt kanten på nästa pitch fick vi en piskande vind rätt i fejset. Kuling och regn på riktigt. Lofoten.

Kanske var det lika bra det. Senare på resan kollade vi in en annan superled och passade på att kolla in Freyas A3+ repa uppifrån. Svårt och läskigt, men klätterbart.

Nu vill jag bara tillbaka.

Dr. Snuggles flyger till stjärnornas land

Erik Heyman lägger första säkringen på länge

På flyget hem från amerika hittade både Hanna och jag någon annans förkylning. Hanna brukar drabbas mer än mig, och den här gången var inget undantag. Jag har ändå lyckats klättra lite grann med min gode vän Magnus Eriksson. Graniten kändes till en början hård och raspig under fingrarna, men jag hittade snart tillbaka och vi fick en fin dag med långa lätta leder på Hallinden.

Igårkväll tog jag kameran över axeln och promenerade bort till Häller där jag hoppades på att Heyman var på gång att värma upp inför ett press på Projektet. Det var han. Jag kom precis lagom. Kort där efter blev projektet Dr Snuggles till leden Dr Snuggles.

Förra sommaren tipsade Johan Svensson mig om ett gammalt projekt på Häller som Ekehed hade testat för en massa år sedan. Svårt, hårt och bra säkrat, men med en ofrånkomlig run-out på kruxet. Jag tog med mig Erik Heyman och vi började känna på den när höstkylan sänkte sig över Bohuslän.

Igår, redan på skärtorsdagen, var det dags för uppståndelsen. 9 gånger tidigare hade Erik smakat på susaren från slutet av kruxet. 10:e gången var sendet. Snabbt och effektivt klättrade han upp till vilan innan kruxet. Satte tre cammar och strippade onödig vikt. När han fortsatte klättrade han felfritt och bekymmerslöst hela vägen till toppen. Mycket imponerande och inspirerande att se på!!

Tunna sprickor. Och feta.

Sten-sax-påse heter sten-sax-papper på amerikanska. Vem hittade på den svenska påsen? Mason vann iallafall med en sax över mitt papper och fick racka på först.

No Way José har varit något av en mytisk led för mig. Jag hörde talas om den för flera år sedan när jag var i Indian Creek. En perfekt fingerspricka. Brant. Få repititioner. Har alltid låtit väldigt lockande i mina öron. Nu var det alltså äntligen dags. Mason såg bra ut högt upp i sprickan på sin on-sight. Uppe vid det branta avslutet började han skaka lite. 2 meter från ankaret flög han av.

Jag fick säkringsbeta och satte av. Klättring från första metern. Fingerjam. Inga fötter. Jag klättrade kontrollerat och avslappnat. Kändes som om jag inte gjorde ett enda fel. Uppe vid taket var jag fortfarande fräsh. Tog ett grepp bredvid sprickan över kanten, men slant samtidigt med fötterna. Lyckades hänga kvar och slängde snabbt som tanken in högerhanden i ett flarat handjam. Hög puls nu och aningens orolig för att misslyckas så nära ankaret. Lyckades kontrollera nerverna och klättrade upp! Kul press och antagligen bara 3:e repitionen.

Mason på sitt andra press

Dagen efter var det dags för torn. Ingen i skandinaviencampen har varit särskilt intresserad när jag har föreslagit en klättertur på North Sixshooter. Men över en öl framför brasan lyckades jag lura med mig Raymond på att försöka klättra leden Liquid Sky. 5.11+ offwidth/sqeeze. 60 meter över marken måste man offwidtha och klämma sig in i ett tak. Därefter hitta en framkomlig väg upp genom berget för att sedan ploppa ut 10-15 meter högre upp. Inga säkringar. Därifrån några rätt skrämmande faceflytt och sedan lätt kamin till topps.... Vi gjorde den, men jag ska inte ens försöka beskriva här hur det var. Alldeles för många känslor.

Uppåtvindar

Igår var det sandstorm i Indian Creek. Vi lät oss inte avskräckas. Efter en lite beslutsamhetssvår morgon hamnade vi på Broken Tooth och hittade ett hörn av klippan där det inte blåste alltför illa. Vi klättrade här ett tag, men dagens huvudattraktion väntade runt hörnet. En bit åt höger. Mondo. Kanske den bästa fist-sprickan, enligt föraren. Jag lånade ihop varenda 4-camelot jag kunde få tag på och började. En lite tunnare start ledde upp till vad som utlovats. Jag fick faktiskt ta i lite i början. Vinden hade tilltagit nu, och vad som till en början hade varit kraftig blåst utvecklades till full storm ungefär samtidigt som jag var halvvägs upp för knytnävssprickan. Mössan flög av mig som en raket och försvann någonstans över bergen. Min underställströja rullade upp sig i armhålorna och tyget i byxorna smällde i byarna så att jag trodde att dom skulle gå sönder. Repet stod ut som stora V:n mellan säkringarna jag placerat under mig. Camelot 4-orna lyfte och slog mig i magen. Jag kunde nätt och jämt klamra mig fast vid klippan. Jag vrålade instinktivt. Kaos!

Annars har vi det rätt fint i usa. Jag klättrade en otroligt fin 40 meters spricka som kanske kunnat vara en nytur. Klarade den precis i första försöket. Senare visade det sig att Didier antagligen gjort den när han var i farten. Grad 13-. Antagligen första repititionen.

Nu har jag hittat min vän Mason och tillsammans tog vi oss an vad som antagligen är svåraste leden i Indian Creek. I föraren heter den Hot Pork Sunday. Andra repan är brutal. Tunna fingerjam i en lång spricka som lutar åt höger. Inga fötter. Paniksvårt, men ska kanske kunna gå.

Mason spanar in det tunna kruxet

Imorgon väntar dock andra äventyr. Jag lämnar skandinavienlägret och åker med Mason till ett ställe som kallas North Wash på jakt efter en mytomspunnen led som heter No Way José. Bler en kul liten utflykt. Hoppas bara att benen tar mig ända fram till klippan. Känns lite stela efter dagens down-hill-cykel-utflykt. Synnerligen livsfarlig aktivitet.

Vatten i olika former

Vattendjur utanför Pandan Island

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan sist.

Från Kalymnos kom vi hem till ett vintersverige. Inget rinn precis. Joggingturer på frusna fjordar. Ändlöst stakande i Munkedalsskogarna. Julen och nyåret passerade i vithet. Sedan blev avsaknaden alltför stor och vi begav oss hastigt iväg till Spanien och lyckades där med konststycket att komma precis rätt. Rätt plats och rätt väder! Vatten såg vi knappt alls på över en vecka. Återbesök i Margalef och en del andra ställen.

Jag slogs än en gång av hur lika väldigt olika ställen kan upplevas. Margalef i Spanien och Indian Creek i USA. Ha, tänker du säkert nu, men jag försöker inte skoja till det. Så är det faktiskt! Båda ställena bjuder på en mycket utpräglad klätterstil. Pockets i Margalef och sprickor i IC. Och båda ställena är just därför lättlästa och har klättring som går snabbt att lära sig. Och det i sin tur gör att klätterupplevelsen blir rätt lik. Eftersom överraskningarna är få går det att pressa sig längre. Fysiskt. Ta i tills det svartnar och du kan fortfarande säkert göra ett par flytt till! Kul!

Efter ytterligare några vinterveckor tog vi ett 777-300 och hamnade i ett örike. Min storebror med familj tog emot i Filippinernas huvudstad Manila. Kan rekomendera ell liv med privatchaffis och hemhjälpsfolk! Verkar riktigt skönt, men lite för varmt. Lite för varmt för klättring, men bra för snorkling. Kan också rekomendera slappt paradis-ö-liv på Pandan Island.

Blev sugen på att snorkla riktigt djupt, men vågade inte riktigt. Kollade in William Trubridge på youtube när vi kom hem istället.

Från djupt vatten till hårt. Idag klättrade jag is första gången för i år. Vem vet, kanske sista också, för det ser ut att blaska på och rätt som det är kommer våren och då har man inte lust att göra nåt annat än att klättra klippa hela dagarna. Så brukar det vara.

Kontraster

Nu: Snön är här och jag bloggar.

Då: Vi är lite småstressade av känslan av att vara lite sent ute. Båten har inte kommit än och vi vet att den måste dyka upp snart om vi ska hinna med vårt flyg hem. Det duggar lite lätt. Jag sluter ögonen. Öppnar dom igen. Det blir som det blir.

Lite senare sitter vi på båten och mumsar i oss några klementiner. Jag tittar tillbaka på ön vi just lämnat och vet att jag snart kommer att återkomma till Kalymnos.

Det var en smula krångligt att ta sig dit bara, men annars klassar nog den Grekiska ön in som ett av dom bästa klätterSEMESTERställena. Bra klättring, bra väder, korta anmarcher, sköna havsbad, kul vilodagar, billigt boende, bra mat. Dessutom får man känna sig stark där. Semestergrader. Alla leder är minst en grad för högt graderade. Vissa ska ner 2! Visst. Kul att få känna sig stark, men synd för alla dom som tror att dom persat.

Sista dagen på våran resa fick jag de roligaste pressen. Jag var sjuk, feber, men hade inte fattat det än. Näst sista leden för dagen klarade jag i första försöket. Jag hade fått skippa ett klipp och kämpat tills jag inte trodde att det var möjligt att hänga kvar längre, men på nåt märkligt sätt lyckades jag fortsätta uppåt och till slut hitta ett grepp som var stort nog att hålla längre än en sekund.

Nästa led var leden brevid. Samma karaktär men lättare gradmässigt. Jag gick in med inställningen att det skulle bli lite jobbigt, men att jag säkert skulle klara det. 20 meter senare var jag där igen! Högg nästa grepp med vänsterhanden. Dynamiskt med högerhanden. Nästa bult passerade midjan utan att jag kunde klippa den. Passerade fötterna. Jag högg vidare. Mer och mer desperat, men någonting inom mig sa att det jobbiga bara var tillfälligt, att det snart skulle lätta av lite, och att jag skulle klara det. En ny bult dök upp framför näsan. Jag skickade iväg högernäven mot nästa grepp. För dåligt! För pumpad!... Förvåning var vad jag kände när jag hängde i luften. Repet slappt och obekymrat om den oundvikliga påfrestningen...

Idag kan nog bli en fantastisk vintersportdag. Misstänker att jag åker på att klättra lite is, men hoppas att jag hinner med nån mil i Munkedalspåren också.

Kjerag - På skoj och på allvar

Ska man åka till Norge så får man till slut bara göra det. Det går inte att kolla yr.no tills vädret ser bara bra ut, men det var ändå med en gnutta ångest vi packade bilarna för en vecka på Kjerag.

Hanna och Hilde hade sin plan klar för sig. Hoka Hey fritt. En solklar plan och en dröm som jag vet har hållit dom vakna många nätter de senast åren. Dom packade alltså för denna leden enbart. Allt fokus riktat till den tydliga sprick-linjen just utanför sköldens vänsterkant. Bra! Och så otroligt kul att lägga all energi på ett tydligt mål. Kolla in Hannas blogg för att se hur dom hade det.

Oskar förmedlar ett par av sina allra djupaste funderungar

Oskar Alexandersson och jag gjorde tvärt om. Vi beslöt oss för att inte besluta oss för nånting alls innan vi kom dit och verkligen hade spanat in alternativen och blivit sugna på nåt. Under våran vecka vid Kjerag var vi uppe på väggen i tre omgångar. Detta är äventyret vi hittade.

Fin lekplats!

Första dagen blev vi nedregnade. Inte direkt någon överraskning. Prognosen sa regn och himmlen såg allmänt kass ut, men vi gick upp tidigt ändå och började klättra. Den tydligaste linjen vi kunde se var den som till synes såg ut att sluta mitt under skjölden. Men kan man egentligen vara säker på att den slutar? Kan ju vara nåt där som man inte ser med kikaren från marken. Eller hur? Vi beslöt oss för att testa.

Vi började som Hoka Hey och klättrade sedan ut på en mycket norsk gräshylla 70 meter. Sedan hittade vi riktigt fin klättring:

1) Lurig travers med en slinga bakom halvrattligt block, upp till kort sva och in i vertikalt dieder som övergick i blandade sprickor på vägg. ca 6+

2) Tunn spricka upp till ett litet tak. Därefter fin sprickklättring upp till nästa naturliga lilla tak. Lite löst i början annars superfint. Ca 7-.

3) Fortsättning på samma spricka. Vertikalt och superkvalitet! Ca 7/7+

4) Routfindingrepa! 60 meter. Dieder och sprickor snett upp åt vänster. Sedan tillbaka åt höger med mantling upp på nästa stora gräshylla. Branta passager och spridda säkringar. Ca 7-

Därefter kort gräshylletravers till det stora tydliga diedret.

5) Diedret! Kvalitet! Ca 7-

6) Dieder och off-width. Fick äntligen behov för camelot 5 som vi hade släpat med oss.

7) Flaket! Ännu en superrepa. Off-width, men med bra layback-kant. Kaminpassage högre upp. Ca 7.

8) Dieder upp till Väggen ovanför.

...Sen tog det stopp...

Diedret.

Hur gör man? Skulle dom bästa och modigaste i världen bara ha smackat på upp där? Vad var det vi hade över oss egentligen? Skjölden. 150 meter högt? 200 meter brett? Vi befann oss redan i brant terräng, men väggen ovanför tycktes luta ut över oss. Inga tydliga linjer var jag kunde se. Kanske skulle man hitta nåt om man väl hade börjat, men det såg onekligen svårt ut. Och säkringar? Garanti på superlånga fall. Vi gick på plan B.

Plan B gick ut på att traversera i kanten av den ljusa klippan åt vänster och ta oss runt skjölden åt det hållet...

...Plan C gick ut på att rappa ner till förra hyllsystemet och ta oss in i Hoka Hey. Vi rappelerade alltså snett ner åt vänster in på nästa hylla för att slippa komma för långt ned. Visst. Vi var medvetna om att om repet skulle fastna när vi drog ner det (vilket jag gav 90% sannolikhet) så skulle vi kunna få det sjukt jobbigt. Men! vi hade tur. Sjuk tur. Men traverserandet på hyllorna var jobbigt ändå. Upp...ner...repdrag...ta hem rep...slit! Till sist kom vi iallafall över och kom precis lagom upp till en hylla för att se Hilde göra ett press på HH första 7+.

Nu orkar jag inte skriva mer, och du orkar säkert inte läsa mer heller! En kort sumering av resten bara.

Efter 17 timmar eller nåt stod vi på toppen och fick leta oss ner i mörkret.

Två dagar senare Gav vi oss på leden som heter Mamma och går ett stycke till vänster. Vi fann dock att den var blöt och siktade istället in oss på en led som heter Kayser Söese eller nåt. Vi klarad en bit av den. Ett par 8- repor och lite annat. Gick bet högre upp på ett riktigt kul 8/8+ dieder som vi lyckades klura ut och göra på topprep. Något att komma tillbaka till!

Så var det en base-hoppare som hoppade in i väggen och dog också. Allt är inte bara på skoj. Ibland kan det snabbt bli allvar. Här är en bild från räddningsinsatsen:

"Är det inte läskigt att flyga så nära väggen?", undrade jag.

"Vi har marginal...", svarade han. "...säkert 2-3 meter mellan rotorbladen och väggen".

"OK, va bra"

Nu är jag i Chamonix med Hanna. Imorgon ska vi upp i bergen och stöta igen! Blir skoj.

På vägen hit stannade vi Vårgårda och hoppade fallskärm också. Från flygplan. Men det får jag skriva om en annan gång. Jag har också lovat Jens Larsen att skriva om överrenskommelserna i Granitgrottan, men även det får vänta lite. Jag har annat i huvet nu.