Kjerag - På skoj och på allvar

Ska man åka till Norge så får man till slut bara göra det. Det går inte att kolla yr.no tills vädret ser bara bra ut, men det var ändå med en gnutta ångest vi packade bilarna för en vecka på Kjerag.

Hanna och Hilde hade sin plan klar för sig. Hoka Hey fritt. En solklar plan och en dröm som jag vet har hållit dom vakna många nätter de senast åren. Dom packade alltså för denna leden enbart. Allt fokus riktat till den tydliga sprick-linjen just utanför sköldens vänsterkant. Bra! Och så otroligt kul att lägga all energi på ett tydligt mål. Kolla in Hannas blogg för att se hur dom hade det.

Oskar förmedlar ett par av sina allra djupaste funderungar

Oskar Alexandersson och jag gjorde tvärt om. Vi beslöt oss för att inte besluta oss för nånting alls innan vi kom dit och verkligen hade spanat in alternativen och blivit sugna på nåt. Under våran vecka vid Kjerag var vi uppe på väggen i tre omgångar. Detta är äventyret vi hittade.

Fin lekplats!

Första dagen blev vi nedregnade. Inte direkt någon överraskning. Prognosen sa regn och himmlen såg allmänt kass ut, men vi gick upp tidigt ändå och började klättra. Den tydligaste linjen vi kunde se var den som till synes såg ut att sluta mitt under skjölden. Men kan man egentligen vara säker på att den slutar? Kan ju vara nåt där som man inte ser med kikaren från marken. Eller hur? Vi beslöt oss för att testa.

Vi började som Hoka Hey och klättrade sedan ut på en mycket norsk gräshylla 70 meter. Sedan hittade vi riktigt fin klättring:

1) Lurig travers med en slinga bakom halvrattligt block, upp till kort sva och in i vertikalt dieder som övergick i blandade sprickor på vägg. ca 6+

2) Tunn spricka upp till ett litet tak. Därefter fin sprickklättring upp till nästa naturliga lilla tak. Lite löst i början annars superfint. Ca 7-.

3) Fortsättning på samma spricka. Vertikalt och superkvalitet! Ca 7/7+

4) Routfindingrepa! 60 meter. Dieder och sprickor snett upp åt vänster. Sedan tillbaka åt höger med mantling upp på nästa stora gräshylla. Branta passager och spridda säkringar. Ca 7-

Därefter kort gräshylletravers till det stora tydliga diedret.

5) Diedret! Kvalitet! Ca 7-

6) Dieder och off-width. Fick äntligen behov för camelot 5 som vi hade släpat med oss.

7) Flaket! Ännu en superrepa. Off-width, men med bra layback-kant. Kaminpassage högre upp. Ca 7.

8) Dieder upp till Väggen ovanför.

...Sen tog det stopp...

Diedret.

Hur gör man? Skulle dom bästa och modigaste i världen bara ha smackat på upp där? Vad var det vi hade över oss egentligen? Skjölden. 150 meter högt? 200 meter brett? Vi befann oss redan i brant terräng, men väggen ovanför tycktes luta ut över oss. Inga tydliga linjer var jag kunde se. Kanske skulle man hitta nåt om man väl hade börjat, men det såg onekligen svårt ut. Och säkringar? Garanti på superlånga fall. Vi gick på plan B.

Plan B gick ut på att traversera i kanten av den ljusa klippan åt vänster och ta oss runt skjölden åt det hållet...

...Plan C gick ut på att rappa ner till förra hyllsystemet och ta oss in i Hoka Hey. Vi rappelerade alltså snett ner åt vänster in på nästa hylla för att slippa komma för långt ned. Visst. Vi var medvetna om att om repet skulle fastna när vi drog ner det (vilket jag gav 90% sannolikhet) så skulle vi kunna få det sjukt jobbigt. Men! vi hade tur. Sjuk tur. Men traverserandet på hyllorna var jobbigt ändå. Upp...ner...repdrag...ta hem rep...slit! Till sist kom vi iallafall över och kom precis lagom upp till en hylla för att se Hilde göra ett press på HH första 7+.

Nu orkar jag inte skriva mer, och du orkar säkert inte läsa mer heller! En kort sumering av resten bara.

Efter 17 timmar eller nåt stod vi på toppen och fick leta oss ner i mörkret.

Två dagar senare Gav vi oss på leden som heter Mamma och går ett stycke till vänster. Vi fann dock att den var blöt och siktade istället in oss på en led som heter Kayser Söese eller nåt. Vi klarad en bit av den. Ett par 8- repor och lite annat. Gick bet högre upp på ett riktigt kul 8/8+ dieder som vi lyckades klura ut och göra på topprep. Något att komma tillbaka till!

Så var det en base-hoppare som hoppade in i väggen och dog också. Allt är inte bara på skoj. Ibland kan det snabbt bli allvar. Här är en bild från räddningsinsatsen:

"Är det inte läskigt att flyga så nära väggen?", undrade jag.

"Vi har marginal...", svarade han. "...säkert 2-3 meter mellan rotorbladen och väggen".

"OK, va bra"

Nu är jag i Chamonix med Hanna. Imorgon ska vi upp i bergen och stöta igen! Blir skoj.

På vägen hit stannade vi Vårgårda och hoppade fallskärm också. Från flygplan. Men det får jag skriva om en annan gång. Jag har också lovat Jens Larsen att skriva om överrenskommelserna i Granitgrottan, men även det får vänta lite. Jag har annat i huvet nu.