Slagsmålsklubben

Det är som en klubb. Inte alla fattar hur unikt det är med en takspricka på 10 meter, och inte alla av dom fattar att man måste prova att klättra den.

Jag tejpar upp inför fighten. Först ett par vanliga jamhandskar. Därefter tummen och ett par varv runt hela handen för att vara förberedd för jobbiga knytnävsjam. Sedan skuttade jag runt och försökte bli varm, men det är inte lätt att värma upp inför en takspricka utan att klättra.

Jag valde ut en god arsenal av hyfsat stora kammar, knöt in mig och satte igång.
De allra första jammen var perfekta och trygga. Jag tittade ut längs sprickan och tänkte att det var en jäkla massa jammande jag hade framför mig. Det första som händer är att sprickan svänger som ett Z. Först åt höger och sedan tillbaka vänster efter någon meter. Där ser den också oroväckande bred ut. För bred för knytnäve? Jag gjorde upp en plan A och en plan B i huvet.

Jag gled ur knytnävsjammet redan efter några meter, just när jag sträckte mig ut ur Z:at. Kändes lite onödigt. Kunde lika gärna ha gått. Testade sedan denna sekvens en gång till och bakåtrensade för att kunna göra ett nytt försök.

I nästa försök satte jag leden. Kändes som jag hade kontroll hela vägen. Tog tid på mig och hittade dom bästa jammen. En nervositet byggdes upp inom mig inför läppen. Brukar ju vara svåra att passera, men jag kopplade jammen hårt. Hårdare än nödvändigt. Att falla av där var inget alternativ.

Tack Ronny och Niklas för att ni visade oss hit och runt. Och för rensning av mossa och tipset om att använda två rep.