Grand Capucin

Hanna på väg mot Grand Cap

Det börjar bli många år sedan jag först fick för mig att klättringen var något extra. Jag har varit i området sedan dess men aldrig fått chansen att äns komma till insteget. Nu var det äntligen dags och det går inte att kalla resan vi gjorde i slutet av juli för annat än perfekt!

Flyg till Milano. Bil till Courmayeur. Liften upp och sedan en bekväm promenad med, om än, lite tunga ryggor. Vi tog med oss all mat och tältade på glaciären. Fint väder och ingen eftermiddagsåska på hela tiden!

Första dagen klättrade vi Gulliver som skulle vara den bästa leden på klippan. Klassikern. Vi klättrade starten på en annan led för att komma till första repan. Kändes naturligast och mer skoj. Tappade repbromsen på första stand och blev tvingen att köra resten med HMS-knut. Blev lite skraj på en repa där det visade sig att jag klättrat lite fel, men repade mod och klättrade allt fritt utom två pendeltraverser (men lyckades dock fria den första pendeln). Häftiga granittorn spretade strax under oss och solen mjukade upp de branta snösluttningarna på kammarna i klippbassängen runtom oss. Då och då hördes dånandet från någon avlägsen lavin.

Bra väder för en svatur med bekväma skor

Klippkvaliteten var lika bra som jag hade hoppats. Vi hade skoj när vi klättrade. Lätta i sinnet rörde vi oss över små svaiga granitsteg och bitvis branta och ihållande sprickor och vips var vi på toppen.

Hanna 3838 m.ö.h

Dag 2 klättrade vi en kortare men klättermässigt kanske ännu finare led på det mindre tornet till vänster om Grand Capucin. Inte riktigt en vilodag men under omständigheterna var det svårt att känna sig trött, så vi beslöt oss enkelt för att ta en tur upp för huvudattraktionen en gång till dag 3.

Ledvalet blev Bonatti-leden och den var både brantare och roligare än Gulliver.

Midi i bakgrunden

Snabbaste vägen ner?