70% reparbte, 30% klättring
Dörren står vid öppen. Vi har kämpat mot ömmande fötter. Slitit och svurit åt vår hissäck. Vi har ojat oss över dåliga säkringar och försökt klättra på vårt yttersta i stekande sol. Egentligen har vi inte klarat mer än att ta oss upp till toppen av El Capitan ännu en gång, men det känns som ett framsteg. Nu vet jag att det går. Nästa gång är det bara att torka av skorna och stiga in.
Vi valde mellan El Nino och El Corazon. Flera menade att El nino är snäppet lättare, men det fick ändå bli Corazon. Linjen har alltid tilltalat mig. Nästan varenda replängd har ett eget namn: Beak flake, Beam flake, Bobby's bunny slope, Kierkegaard Chimney... osv! Och dessutom får den mer skugga än El nino. Avgjort.
Stefan följer Beam flake i stekande sol.
Vi jobbade en hel del innan vi kom iväg. Jumarerade och klättrade en bit. Jumarerade och hissade. Jumarerade och hämtade blöta jackor och blöt sovsäck. När vi väl kom iväg så sket vi i Freeblast och jumarerade upp till vår high point vid Beak flake och klättrade därifrån. Vi gissade att vi inte skulle hinna fria allt ändå.
Replängden Beak flake har ett rykte. 5.13b och säkrad med en bird beak sades det. Nu har jag den bird beaken med mig som en souvenir hem (råkade dra ut den när jag hängde på topprep). Cruxigt men görbart.
Sedan följer den fantastiska Beam flake innan man kommer upp i nya svårigheter. Tre replängder traverserar över det som ser ut som ett hjärta på el cap. Tre läskiga replängder med långa runouts och lösa flak. Ofta säkrade med bird beaks som troligen suttit sedan förstabestigningen. Vi genomled det. Gjorde flytten och försökte så gott vi kunde bortse från hettan.
På nästa stand dunkade vi varandra i ryggen och vinklade näsorna uppåt. 300 meter med kamin- och diederklättring väntade på oss. Vi hade sett bilder och hört talas om flera av dom. Ett bra tecken på många sätt, men jag drog också en annan slutsats: En replängd med ett namn och som flitigt dokumenterats som en bedrift är med största sannolikhet antingen väldigt hård, läskig, eller bara otroligt fin.
Eller alltihop.
Hur är en kamin som är graderad 5.12b? Nästan alla kaminer jag klättrat förut har varit 5.9 eller möjligen 5.10a. Flarat neråt och utåt. Halt? Svårsäkrat? Kände mig av någon anledning inte särskilt bekymrad. Drog bara på mig knäskydden och täckte min solbrända rygg med en T-shirt och satte igång. Fick upp flåset och kunde efter 10 meter klippa en camelot 6:a som någon inte lyckats få ut. Kaminen blev grundare och övergick till en knepig flare, men med hyfsade jam längst in. 15 meter hörgre stod jag på nästa hylla.
Posar jag för kameran eller hur gör man?
Det långa diedersystemet tar tvärstopp i ett tak. Efter Kierkegaard följer mer jammande och kaminande innan man snabbt bromsas in av Coffee Corner. Handjamspricka blir lillfingerjamspricka blir full stem på fnasig vägg. Lättare än jag trodde men jag ska hem å stretcha innan nästa resa.
Taket är vilt. Bra säkrat, men exponerat på ett alldeles eget sätt. Vi gav oss själva bara ett försök var. Löste sekvenserna men gick inte replängden.
Det mesta av resten av leden var känd terräng eftersom den går ihop med Golden Gate efter taket. Vi tog oss till toppen och tankarna om att komma tillbaka snurrade redan i våra trötta grötiga skallar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar