Konsten att extrahera det bästa ur det värsta

Hilde utför klättring från 40-talet

Stefan och jag rullar in i campen strax efter att mörkret har lagt sig. Lägerelden sprakar och runt den ett antal ansikten. Min hustru. Hilde och Oskar. Några britter. Kul återseende!

Det luktar amerikansk barrskog och det mesta käns alldeles rätt. Tyvärr är Yosemite fortfarande stängt och vi får försöka finna oss i situationen. El Corazon och alla andra leder på El Cap får vänta tills gubbarna på andra sidan kontinenten kommit överrens. Märkligt hur klättring och politik plötsligt kunde hänga ihop så.

Vi går ut hårt och siktar in oss på den mytomspunna leden Grand Illusion. Brant fingerspricka i ett hörn. Stefan kör först. Pustar, frustar, hänger och tickar. När det blir min tur passar jag på att göra ett ärligt försök att försöka flasha leden med förplacerade säkringar. Hittade ett bra flyt och kom hyfsat lätt förbi den cruxiga starten. Sedan handjamsvila och tillfällig andhämntning. Försökte klättra fort när jag fortsatte. Brydde mig inte så mycket om att känna mig säker i flytten. Var tvungen att flytta på några säkringar som satt i vägen för greppen. Pumpad mot slutet och orkede inte riktigt hålla trycket på fötterna och föll av på de sista flytten!

Stefan på Grand Illusion

Dag 2 packade vi effektivt ihop och hittade så smånongom fram till Calaveras Dome. 500 meter hög vägg långt ute i björnskogarna. Vi kom igång lite sent, men fick klättra leden Silk Road som skulle vara klassikern. Fina hörn-repor och cruxiga slabbar. 9:e repan var 40 meter stämhörn och en av dom absolut finaste för graden. Bohuslän 7- ungefär. Rapellerade ner till 2 kalla och en chipspåse.

 Dike-travers på 2:a repan

Nästa dag blev lite mer äventyrlig. Planen var att klättra leden Tsunami och fortsätta på lätt terräng till toppen. Vi kom igång vid 11 efter tillräckligt med kaffe och sett resten av gänget ge sig iväg mot klippan. Vi tog bara med oss ett rep och lämnade pannlamporna i bilen. Tsunami-diedret var jobbigt och sjukt kul. Slabbigt för fötterna men ändå brant känsla. 2 repor med världsklassklättring. Efter det var det slut på sprickorna...

 Tsunami

Ovanför oss var det bara en stor brant slabb med enstaka bultar på. På vissa ställen väldigt långt emellan. Vi var tvugna stänga av oron och lita på vår förmåga. I början var det svårt att släppa garden, men efter en stund släppte alla tankar om ett eventuellt långt fall och klättringen flöt på och var kul. Vi tappade bort oss på berget och klättrade där det såg framkomligt ut och efter några timmar kunde vi njuta av solens sisla strålar på toppen.

Ett jobb för Kalifornines bultkommitte?