Den som väntar på nåt gott...

Vi vaknade i en lägenhet i Göteborg. Planen för dagen var lika solklar som vädret utanför. Hanna skulle till frisören vid 9 för att utnyttja ett nästan årsgammalt presentkort på lyxklippsalong. Sedan skulle vi braka iväg hemmåt Brodalen och klättra på solvarm klippa på Heller. Andreas Holm med son skulle ansluta från Örebro vid halv ett.

Kl halv ett blev frisören klar med Hanna. Jag hade då stått utanför nästan 2 timmar och byggt upp en damm av frutration. Så här i efterhand känner jag mig lite löjlig, men jag hade verkligen en stark känsla av att jag slösade bort viktig tid av mitt liv på ingenting. Och att valet inte var mitt. Att jag blev bestulen.

Från sur till glad på ett par minuter. Vi parkerade vid kajen nära Ulorna och promenerade över ett fruset Åbyfjorden fram till den legendariska areten. Efter ett par minuters skav hittade Andreas ett grepp som vi missat och vi klättrade upp. Från 7a till 6a.

Andy på högt problem intill

2 element att ta vara på

Sverigesäsongen började på Svanvik i lördags. Vi pulsade fram till klippan i snön, men vårvädret var fantastiskt och vi kunde klättra på torr upptinad klippa i T-tröja och kortbrallor (nästan sant). Jag kände ivern! Knöt in mig samtidigt som jag tog på mig skorna samtidigt som jag fick på mig kritpåsen samtidigt som jag började klättra. NBK kändes lagom att värma upp på. Förragången jag var där lyckades jag lura Wulfen att det var en 6c+. Han köpte det! Väldigt roligt.

Erik gjorde ett tappert försök, men han har handikappet av att inte ha gjort leden 80+ gånger. Som jag. Sedan fortsatte vi. Lyckades årsticka Vargtass, John Vein och Machine no line. Och NBK ett par ggr till. Erik klättrade Vargtass första gången på 15 år och gjorde några ytterligare fina försök på uppvärmningsleden. Skäggig och glad.

Följande dag kom herr Spång och herr Belhaj förbi på lite förmiddagsbouldering. Ny highpoint på projektet som är känt i göteborgskretsar som Omars Comback. Nu är jag uppe vid det som antagligen är cruxet. Högt där uppe! Bra läge nu när det finns snö att skotta platt och lägga mondon på. Sedan avverkades 3 snabba mil i skidspåret som senare ledde till träningsverk.

Underbara dagar att bo bland klippor och snö!

Perfektion, men inte perfekt för alla

Till en början känner jag mig stark och consentrerad. Jag har råd att vara noggrann. Jag tar varje pocket på bästa sätt och ser till att ha kroppen i så bra balans jag kan inför nästa flytt. Jag känner mig lugn och självsäker. 30 meter högre upp kommer jag att klippa ankaret utan att ha fallit. Jag nästan vet det.

Efter dom första rätt hårda flytten tittar jag ner. Hanna tittar tillbaka upp. Hon ser ut att ha det fint i solen och sektorn Racó de Missa i Montsant är verkligen ett otroligt vackert ställe. Utsikten är fantastisk och lederna är långa och jämna. Det är pockets bildat ur konglomerat. Pockets nära perfektion.

Jag kämpar vidare. Det är sista leden för dagen och plötsligt börjar det kännas. Jag rör mig uppåt, men har inte längre överskottet kvar som fanns där i början. Jag lämnar gräppen utan att känna mig hemma. Nårga meter till. Andas kraftigare nu. Blicken letar vilt efter möjliga alternativ. Jag gör hela tiden en mängd små viktiga val för att hålla mig kvar på klippan. Sedan händer det. Förmågan att göra medvetna val försvinner. Händer och fötter rör sig över klippan. Det finns inte utrymme för tankar. Det existerar bara uppåt.

Sista biten är lättare. Jag skakar ut i juggarna och safe-ar för att inte göra bort mig.

På vägen ner pratar vi om det märkliga i att vara nästan ensamma på ett så bra klätterställe. Fransmännen vi mötte tyckte att det var för enformigt. Och kanske är det där förklarningen finns. Jag drar parallellen till Indian Creek, med sina perfekta sprickor. Båda ställena bjuder på otrolig klättring och visst är den enformig. Det är lite det som är grejen, men för vissa blir perfektionen ointressant tidigare än för andra. Som min storebror Ulrik brukar säga: “Det är som i Östersjön”, och vilken tur att det finns så många olika ställen att klättra i berg på då.

Valfritt, alltså.