Till en början känner jag mig stark och consentrerad. Jag har råd att vara noggrann. Jag tar varje pocket på bästa sätt och ser till att ha kroppen i så bra balans jag kan inför nästa flytt. Jag känner mig lugn och självsäker. 30 meter högre upp kommer jag att klippa ankaret utan att ha fallit. Jag nästan vet det.
Efter dom första rätt hårda flytten tittar jag ner. Hanna tittar tillbaka upp. Hon ser ut att ha det fint i solen och sektorn Racó de Missa i Montsant är verkligen ett otroligt vackert ställe. Utsikten är fantastisk och lederna är långa och jämna. Det är pockets bildat ur konglomerat. Pockets nära perfektion.
Jag kämpar vidare. Det är sista leden för dagen och plötsligt börjar det kännas. Jag rör mig uppåt, men har inte längre överskottet kvar som fanns där i början. Jag lämnar gräppen utan att känna mig hemma. Nårga meter till. Andas kraftigare nu. Blicken letar vilt efter möjliga alternativ. Jag gör hela tiden en mängd små viktiga val för att hålla mig kvar på klippan. Sedan händer det. Förmågan att göra medvetna val försvinner. Händer och fötter rör sig över klippan. Det finns inte utrymme för tankar. Det existerar bara uppåt.
Sista biten är lättare. Jag skakar ut i juggarna och safe-ar för att inte göra bort mig.
På vägen ner pratar vi om det märkliga i att vara nästan ensamma på ett så bra klätterställe. Fransmännen vi mötte tyckte att det var för enformigt. Och kanske är det där förklarningen finns. Jag drar parallellen till Indian Creek, med sina perfekta sprickor. Båda ställena bjuder på otrolig klättring och visst är den enformig. Det är lite det som är grejen, men för vissa blir perfektionen ointressant tidigare än för andra. Som min storebror Ulrik brukar säga: “Det är som i Östersjön”, och vilken tur att det finns så många olika ställen att klättra i berg på då.
Valfritt, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar