Kontraster

Nu: Snön är här och jag bloggar.

Då: Vi är lite småstressade av känslan av att vara lite sent ute. Båten har inte kommit än och vi vet att den måste dyka upp snart om vi ska hinna med vårt flyg hem. Det duggar lite lätt. Jag sluter ögonen. Öppnar dom igen. Det blir som det blir.

Lite senare sitter vi på båten och mumsar i oss några klementiner. Jag tittar tillbaka på ön vi just lämnat och vet att jag snart kommer att återkomma till Kalymnos.

Det var en smula krångligt att ta sig dit bara, men annars klassar nog den Grekiska ön in som ett av dom bästa klätterSEMESTERställena. Bra klättring, bra väder, korta anmarcher, sköna havsbad, kul vilodagar, billigt boende, bra mat. Dessutom får man känna sig stark där. Semestergrader. Alla leder är minst en grad för högt graderade. Vissa ska ner 2! Visst. Kul att få känna sig stark, men synd för alla dom som tror att dom persat.

Sista dagen på våran resa fick jag de roligaste pressen. Jag var sjuk, feber, men hade inte fattat det än. Näst sista leden för dagen klarade jag i första försöket. Jag hade fått skippa ett klipp och kämpat tills jag inte trodde att det var möjligt att hänga kvar längre, men på nåt märkligt sätt lyckades jag fortsätta uppåt och till slut hitta ett grepp som var stort nog att hålla längre än en sekund.

Nästa led var leden brevid. Samma karaktär men lättare gradmässigt. Jag gick in med inställningen att det skulle bli lite jobbigt, men att jag säkert skulle klara det. 20 meter senare var jag där igen! Högg nästa grepp med vänsterhanden. Dynamiskt med högerhanden. Nästa bult passerade midjan utan att jag kunde klippa den. Passerade fötterna. Jag högg vidare. Mer och mer desperat, men någonting inom mig sa att det jobbiga bara var tillfälligt, att det snart skulle lätta av lite, och att jag skulle klara det. En ny bult dök upp framför näsan. Jag skickade iväg högernäven mot nästa grepp. För dåligt! För pumpad!... Förvåning var vad jag kände när jag hängde i luften. Repet slappt och obekymrat om den oundvikliga påfrestningen...

Idag kan nog bli en fantastisk vintersportdag. Misstänker att jag åker på att klättra lite is, men hoppas att jag hinner med nån mil i Munkedalspåren också.

Kjerag - På skoj och på allvar

Ska man åka till Norge så får man till slut bara göra det. Det går inte att kolla yr.no tills vädret ser bara bra ut, men det var ändå med en gnutta ångest vi packade bilarna för en vecka på Kjerag.

Hanna och Hilde hade sin plan klar för sig. Hoka Hey fritt. En solklar plan och en dröm som jag vet har hållit dom vakna många nätter de senast åren. Dom packade alltså för denna leden enbart. Allt fokus riktat till den tydliga sprick-linjen just utanför sköldens vänsterkant. Bra! Och så otroligt kul att lägga all energi på ett tydligt mål. Kolla in Hannas blogg för att se hur dom hade det.

Oskar förmedlar ett par av sina allra djupaste funderungar

Oskar Alexandersson och jag gjorde tvärt om. Vi beslöt oss för att inte besluta oss för nånting alls innan vi kom dit och verkligen hade spanat in alternativen och blivit sugna på nåt. Under våran vecka vid Kjerag var vi uppe på väggen i tre omgångar. Detta är äventyret vi hittade.

Fin lekplats!

Första dagen blev vi nedregnade. Inte direkt någon överraskning. Prognosen sa regn och himmlen såg allmänt kass ut, men vi gick upp tidigt ändå och började klättra. Den tydligaste linjen vi kunde se var den som till synes såg ut att sluta mitt under skjölden. Men kan man egentligen vara säker på att den slutar? Kan ju vara nåt där som man inte ser med kikaren från marken. Eller hur? Vi beslöt oss för att testa.

Vi började som Hoka Hey och klättrade sedan ut på en mycket norsk gräshylla 70 meter. Sedan hittade vi riktigt fin klättring:

1) Lurig travers med en slinga bakom halvrattligt block, upp till kort sva och in i vertikalt dieder som övergick i blandade sprickor på vägg. ca 6+

2) Tunn spricka upp till ett litet tak. Därefter fin sprickklättring upp till nästa naturliga lilla tak. Lite löst i början annars superfint. Ca 7-.

3) Fortsättning på samma spricka. Vertikalt och superkvalitet! Ca 7/7+

4) Routfindingrepa! 60 meter. Dieder och sprickor snett upp åt vänster. Sedan tillbaka åt höger med mantling upp på nästa stora gräshylla. Branta passager och spridda säkringar. Ca 7-

Därefter kort gräshylletravers till det stora tydliga diedret.

5) Diedret! Kvalitet! Ca 7-

6) Dieder och off-width. Fick äntligen behov för camelot 5 som vi hade släpat med oss.

7) Flaket! Ännu en superrepa. Off-width, men med bra layback-kant. Kaminpassage högre upp. Ca 7.

8) Dieder upp till Väggen ovanför.

...Sen tog det stopp...

Diedret.

Hur gör man? Skulle dom bästa och modigaste i världen bara ha smackat på upp där? Vad var det vi hade över oss egentligen? Skjölden. 150 meter högt? 200 meter brett? Vi befann oss redan i brant terräng, men väggen ovanför tycktes luta ut över oss. Inga tydliga linjer var jag kunde se. Kanske skulle man hitta nåt om man väl hade börjat, men det såg onekligen svårt ut. Och säkringar? Garanti på superlånga fall. Vi gick på plan B.

Plan B gick ut på att traversera i kanten av den ljusa klippan åt vänster och ta oss runt skjölden åt det hållet...

...Plan C gick ut på att rappa ner till förra hyllsystemet och ta oss in i Hoka Hey. Vi rappelerade alltså snett ner åt vänster in på nästa hylla för att slippa komma för långt ned. Visst. Vi var medvetna om att om repet skulle fastna när vi drog ner det (vilket jag gav 90% sannolikhet) så skulle vi kunna få det sjukt jobbigt. Men! vi hade tur. Sjuk tur. Men traverserandet på hyllorna var jobbigt ändå. Upp...ner...repdrag...ta hem rep...slit! Till sist kom vi iallafall över och kom precis lagom upp till en hylla för att se Hilde göra ett press på HH första 7+.

Nu orkar jag inte skriva mer, och du orkar säkert inte läsa mer heller! En kort sumering av resten bara.

Efter 17 timmar eller nåt stod vi på toppen och fick leta oss ner i mörkret.

Två dagar senare Gav vi oss på leden som heter Mamma och går ett stycke till vänster. Vi fann dock att den var blöt och siktade istället in oss på en led som heter Kayser Söese eller nåt. Vi klarad en bit av den. Ett par 8- repor och lite annat. Gick bet högre upp på ett riktigt kul 8/8+ dieder som vi lyckades klura ut och göra på topprep. Något att komma tillbaka till!

Så var det en base-hoppare som hoppade in i väggen och dog också. Allt är inte bara på skoj. Ibland kan det snabbt bli allvar. Här är en bild från räddningsinsatsen:

"Är det inte läskigt att flyga så nära väggen?", undrade jag.

"Vi har marginal...", svarade han. "...säkert 2-3 meter mellan rotorbladen och väggen".

"OK, va bra"

Nu är jag i Chamonix med Hanna. Imorgon ska vi upp i bergen och stöta igen! Blir skoj.

På vägen hit stannade vi Vårgårda och hoppade fallskärm också. Från flygplan. Men det får jag skriva om en annan gång. Jag har också lovat Jens Larsen att skriva om överrenskommelserna i Granitgrottan, men även det får vänta lite. Jag har annat i huvet nu.

Sommarstädning

Nu var det dags. Vädret har varit fint länge och många av dom allra blötaste lederna har börjat torka. En av dom är sprickprojektet på Ingalsröd. Kanske Sveriges hårdaste tradsäkrade led när den blir gådd.

Jag har testat den förut en gång. Då var den en smula blöt, men jag insåg direkt att det kommer bli en framtida testpice. Brant, ihållande och inte helt kort. En fantastisk led som bjuder på sann sportklättring med egenplacerade säkringar. Ja, sportklättring. Liksom det mesta av klättringen i Bohuslän är det sportklättring vi talar om. Tradsäkrad sportklättring. Vårt mål är att klättra lederna i en följd utan häng. Redpoint. Vi testar, faller och lär oss flytten. Vi testar igen och kanske lyckas vi till slut summera ihop våran styrka, teknik, uthållighet och mentala beslutsamhet till en lyckad bestigning. Det är inställningen till hur klättringen ska gå till som gör det till sportklättring. Bultat eller ej.

Ett problem bara. Leden jag nu stod inför hade hunnit bli bultad och har till och med en bestigning. Att skruva ner hängarna var rätt jobbigt. Dom första tog jag med stege från marken, men högre upp var jag tvungen att lägga säkringar och hänga in mig för att nå in. Hammaren hade jag hemma så tills vidare lät jag bulthuvudena vara kvar. När jag var klar samlade jag ihop alla 9 hängarna med muttrar och brickor och la vid skräphögen som någon har lämnat längst in i grottan.

Visst är jag medveten om att någon antagligen skulle komma att opponera sig mot vad jag just gjort, men jag valde ändå medvetet att inte meddela klippans mest frekventa besökare i förväg. Och vem skulle jag i sånt fall ha pratat med? Han som klättrat leden fritt? Framtida potentiella bestigare? Han som satt upp bultarna? Eller möjligtvis alla de klättrare bland Bohusläns klippor som gemensamt tagit fram en riktlinje och rekomendation för hur de flesta vill att vi ska förhålla oss till klipporna i Bohuslän i framtiden? För många samtal för att komma fram till ett svar som såg alltför uppenbart ut. Dessutom var det ingen som ringde mig när bultarna placerades. Var någonstans hölls debatten då? Den påverkan jag just gjort är milslångt mycket mindre än den som gjordes när hålen borrades och bultarna bankades på plats.

Vilken ordning ska man då göra saker och ting i? Av flera anledningar valde jag att börja med att montera ner hängarna innan jag drog på mig klätterskorna (igen). För det första var det fel att sätta upp dom från början, och det i sig borde ju räcka. Eller hur? Men det känns också mer äkta att vara där utan möjligheten att klippa en bult, och under ledpress skulle jag definitivt inte vilja ha dom där som en möjlig escape. Dessutom slipper jag nu misstänkas för att ha använt bultarna medan jag jobbat på leden, och att min (eventuella framtida) bestigning då skulle ha underlättats av detta.

Det är ju redan bevisat att det är möjligt att klättra upp där, men om jag klarar det får tiden utvisa. I annat fall är jag övertygad om att den inte kommer klara sig alltför länge utan en riktig bestigning. Jag har inga planer på att skruva tillbaka hängarna. Det vore att sabotera för framtida klättrare! Vill man klättra leden med någon typ av fasta säkringar så är det väldigt enkelt att förplacera kilar och kamsäkringar. Leden är otroligt välsäkrad! Ett vettigt toppankare behövs däremot.

Ett sista ord om detta:

Missförstå mig inte. Jag älskar all typ av klättring! Bultklättring, tradklättring, bouldring och storvägg. Min övertygelsä är dock att Bohusläns klippor i största möjliga mån måste utgöra en fristad för naturligt säkrade leder. Vi gör oss själva och framtidens klättrare en otjänst om vi bultar upp allt vi vill klättra på idag.

Debattinlägg

foto: Andreas Klarström

Visst kan man klättra en bultad led utan att använda bultarna. Bara klättra förbi dom. Lägga egna säkringar och låstsas som om bultarna inte fanns. Låter enkelt. Vad är problemet med det? Jo, nånstans har man ändå inte glömt att dom finns där. Jag vet att om jag fegar ur så kan jag ju alltid dra i nödbromsen och klippa bulten. Med det i bakhuvet bleknar lite av utmaningen av att leda en egensäkrad led en smula om den är bultad.

Jag tycker att Klarströms bestigning av Electric Avenue var väldigt inspirerande och ett steg åt rätt håll! För min del hade han gärna fått plockat ner hängarna när han ändå var igång. Att leda Electric på egna säkringar var inte en bedrift för att det var modigt. Tvärtom så är det en hyfsat välsäkrad led. Det stora i det är att det var företagsamt och nytänkande. Många har nog tänkt tanken förut, men att verkligen ta tag i det och se till att få det gjort vittnar om ett härligt driv och en hunger och nyfikenhet för alla aspekter av klättringen. Det är det som är så inspirerande.

Nåja. Nog med smicker.

Jag blev ju så klart tvungen att själv testa. I förra veckan hängde jag på mig grejerna och satte iväg. Perfekta förhållanden och greppen känndes bra. Inga juggar, men ändå som bra grepp. Jag klättrade noggrant och koncentrerat. Något stelt. Övergreppade lite. Säkringarna sjönk in förtroendegivande och jag smög lätt igenom det första kruxet. Andra kruxet närmade sig. Crimpade upp och trodde att jag hade råd att slösa. Nästan statade andra kruxet. Plötsligt var jag pumpad! Kände mig bortdribblad ock började tvivla. Placerade ledens sista kil. Slant med foten en gång. Tänkte klättrade vidare. Slant igen. Tog nytt tag och bestämde mig för att klättra upp. För pumpad för att få rätt tryck på fötterna och slant en tredje gång. Slant av. Väldigt odramatiskt.

Jag får nöjet att komma tillbaka och klättra denna fantastiska led igen. Sån tur för mig!

Hade jag brytt mig mer så hade jag plockat ner hängarna själv. De flesta som klättrar på den topprepar ändå. Och vad är förresten felet med det? Det kan väl vara lika kul det? ...Och när vi ändå är igång: Topprep och bultklättring är väl ungefär samma sak? Bara lite mer praktiskt att ha möjligheten att kunna klättra nerifrån direkt på vissa leder.

Imorgon blir det bultklättring i Ceuse för Hanna och mig. Blir grymt!

1 nere, bara 99 kvar

På tiden! Idag värmde jag upp lite mer än jag brukar. Lite lätt träningsverk från gymmandet igår, men inget som borde påverka min klättring. Leden jag nu stod under hade spottat av mig minst 8 ggr redan, men jag kände ändå på mig att det var dags att lyckas. Fin torr luft och minst en timme kvar tills solen skulle göra leden allt för varm för min smak.

Leden ligger bredvid My Event Horizon på Hallinden, och för lite drygt ett år sedan klättrade Oskar Alexandersson det mesta av den. En klockren linje! Överhängande och tunn, och precis tillräckligt med formationer för att att det ska vara jämt och kul. Oskar klättrade de första 2 tredjedelarna och vek sedan in i My Event för att undvika den hårdare toppen. Då kallade han den för Graduation day och satta graden 7c+. Skulle lika gärna kunnat stå i 8a om du frågar mig.

Nåväl. Den sista tredjedelen då? Jo. Sprickan fortsätter till toppen! Väggen brantar till, det blir längre mellan greppen och stegen blir sämre. Svårt som tusan, men väldigt långt från omöjligt, och dessutom får man en bra vila innan man kör för toppen. Sjukt häftiga flytt också.

Tack Jimmy för att du hade fångat mig om jag trillat av, men du behövdes inte denna gången.

Leden heter Beauty School Drop-out och är 8a+. Möjligtvis bara 8a? Namnet eftersom det liksom Graduation Day också är en låt. Och på samma tema. Dessutom håller stenkvaliteten (till utseendet) inte måttet bland sina perfekta grannar på Hallinden, men klättringen desto råare!

Nu är 1 projekt avklarat. Hur många andra oklättrade 5-stjärniga leder finns det egentligen i bohuslän?

Harde tider.

Oslo ligger inte långt borta. Vi packade mondo och kammar och styrde norrut i lördags. I backspegeln tornade molnen upp sig och i Göteborg regnade det visst redan.

På tokered var festivalen i full gång. Sjukt ställe. Det jobbet Dag och grabbarna gjort där är MINDBLOWING! Antar att det varit en hel del diskussioner om rätt eller fel, men klättringen var skoj och i slutet av dagen var jag helt blank. På kvällen bjöde det på filmvisning av Paulssons Crackoholic och bildvisning av Leo Houlding. Leo berättade målande om sitt äventyr på Baffin Island. The Asgaard Project. Helt överlägset den bästa bildvisningen jag nånsin varit på! Han är en otroligt skicklig berättare och projektet är rätt sjukt. Dessutom behärskar han tekniken. Festen efteråt fortsatte förbi småtimmarna.

Dag 2 tog plats på klassiska feltet Fjell. Jag gjorde os-press på Harde tider. Klättrade lite väl långsamt och stelt kanske, men det kändes ändå OK. Men högre upp strulade jag till det med säkringarna och fick inte till nåt jag kännde mig helt nöjd med. Fippel, fippel. Trodde att jag skulle kunna fixa till det och ändå ha kraft kvar att fortsätta till toppen, men pumpen kom smygande. Långsamt, långsamt mjölkades krafterna ut när jag krånglade med en friend som satt dåligt och inte ville ut igen. Underarmar som vinflaskor vid det här laget. Fan.

Andra försöket gick bättre.

Leo Houlding gillar Goa brunetter!

Leo, Andreas Klarström och Jude Spancken hängde med hem till Bohuslän och fick en fin dag på måndagen.

Herre-jösses-beredskap

Första-majhelgen var fullspäckad med klättring. Erik Heyman kom upp och vi gick loss på Häller och Hallinden. Lite små-sval vind emmellanåt men fint stick!

Sedan började veckan med en kem-olycks-övning i Perstorp 2 dagar. Med en massa dyr utrustning ska vi i fält kunna ta fram vilket ämne det är som läcker vid vilken som helst olycka eller sabotage.

Igår var det dags för RITS-övning. RäddningsInsats Till Sjöss. Vi flyger ut till ett fartyg och vinchas ned för att kunna släcka bränder och rädda folk.

Nu har jag sovit ut ordentligt och tänkte ut och bygga färdigt dasset. Kanske t.o.m hinner till Hallinden och göra ett press på ett projekt där! Imorgon blir det klätterfestival i Oslo.

Livet är inget jävla kollo

Gymet på jobbet är en underbar plats. Notera idolbilden av Arnold i sina bästa år. En sann förebild! Frågan är bara vad han skulle med alla muskler till? Jo, visst fick han filmjobb och berömmelse för sin kropp. Bravo.

Jag tränar inte som Arnold, men rör ändå rätt mycket på mig. Klättring, löpning, crossfit, skidor... Va fan ska det vara bra för? kan jag tänka. Jag klättrar antagligen inte så mycket bättre pga av all den andra träningen. Jobbet hade jag klarat fint med halva den tiden jag nu har fötterna i ett par träningsskor. Gräva, såga och röja i skogen är ju finfin träning i sig, så det hade jag klarat utan extra timmar i gymet. När jag har lite mer tid ska jag googla på andras motiveringar, men svaret är nog rätt simpelt. Det är godare att ta sig en öl i kvällssolen när man är nyduschad.

Multisportardagar

Oj! Nu är den här. För några veckor sedan låg snön som ett tjockt lock över alla klätterplaner, men nu har det ordnat till sig med råge!

Jag åkte hem från brandstationen i morse. 8 grader ute och strålande sol. 14 grader lite senare. För min del skulle det passa fint om det var så här fram till midsommar. Sedan högsommarvärme ett par dagar och därefter tillbaka till 14 och sol.

Jag köpte ett par bananer och knatade upp en välkänd stig till skalmanhyllan på Buråsen. Perfekta förhållanden på en nästan helt torr Kärlek. Kom å ta för er!! tänkte jag. Det är NU det är bra. Kände lite på startgreppen, men satte snart igång vad jag kommit för: projektet till höger. Inte lika majestätiskt som sin granne, men sanslöst tuff sprickklättring. Först vertikalt och lite smygigt, sedan ett litet, men marigt tak, och därefter brant och ihållande sprickklättring. Svåra jam! Överhängande och långa drag. Underbart.

Förutom startcruxet, som var blött, gjorde jag allt. Nästa gång blir det press.

När jag kom hem till Brodalen igen spännde jag på mig min nya kompis. Jepp. Något så nördigt som en gps-klocka. Skitkul att kunna se vart man varit och vilken hastighet och puls man haft. En leksak. Men jag inbillar mig att den kan hjälpa mig också. En liten motivationshöjare. En tävlingsmotståndare.

Det blev en runda till Ulorna och kuststigen tillbaka till Torpet. En mil ungefär.

Efter duschen åkte jag till Skälefjäll, där våra vänner från Finland kämpade med Electric Avenue. Jag snek åt mig ett par vändor på TR och lyckades lära mig ett par finska ord också. Inget som passar sig att skriva här dock...

Den som väntar på nåt gott...

Vi vaknade i en lägenhet i Göteborg. Planen för dagen var lika solklar som vädret utanför. Hanna skulle till frisören vid 9 för att utnyttja ett nästan årsgammalt presentkort på lyxklippsalong. Sedan skulle vi braka iväg hemmåt Brodalen och klättra på solvarm klippa på Heller. Andreas Holm med son skulle ansluta från Örebro vid halv ett.

Kl halv ett blev frisören klar med Hanna. Jag hade då stått utanför nästan 2 timmar och byggt upp en damm av frutration. Så här i efterhand känner jag mig lite löjlig, men jag hade verkligen en stark känsla av att jag slösade bort viktig tid av mitt liv på ingenting. Och att valet inte var mitt. Att jag blev bestulen.

Från sur till glad på ett par minuter. Vi parkerade vid kajen nära Ulorna och promenerade över ett fruset Åbyfjorden fram till den legendariska areten. Efter ett par minuters skav hittade Andreas ett grepp som vi missat och vi klättrade upp. Från 7a till 6a.

Andy på högt problem intill

2 element att ta vara på

Sverigesäsongen började på Svanvik i lördags. Vi pulsade fram till klippan i snön, men vårvädret var fantastiskt och vi kunde klättra på torr upptinad klippa i T-tröja och kortbrallor (nästan sant). Jag kände ivern! Knöt in mig samtidigt som jag tog på mig skorna samtidigt som jag fick på mig kritpåsen samtidigt som jag började klättra. NBK kändes lagom att värma upp på. Förragången jag var där lyckades jag lura Wulfen att det var en 6c+. Han köpte det! Väldigt roligt.

Erik gjorde ett tappert försök, men han har handikappet av att inte ha gjort leden 80+ gånger. Som jag. Sedan fortsatte vi. Lyckades årsticka Vargtass, John Vein och Machine no line. Och NBK ett par ggr till. Erik klättrade Vargtass första gången på 15 år och gjorde några ytterligare fina försök på uppvärmningsleden. Skäggig och glad.

Följande dag kom herr Spång och herr Belhaj förbi på lite förmiddagsbouldering. Ny highpoint på projektet som är känt i göteborgskretsar som Omars Comback. Nu är jag uppe vid det som antagligen är cruxet. Högt där uppe! Bra läge nu när det finns snö att skotta platt och lägga mondon på. Sedan avverkades 3 snabba mil i skidspåret som senare ledde till träningsverk.

Underbara dagar att bo bland klippor och snö!

Perfektion, men inte perfekt för alla

Till en början känner jag mig stark och consentrerad. Jag har råd att vara noggrann. Jag tar varje pocket på bästa sätt och ser till att ha kroppen i så bra balans jag kan inför nästa flytt. Jag känner mig lugn och självsäker. 30 meter högre upp kommer jag att klippa ankaret utan att ha fallit. Jag nästan vet det.

Efter dom första rätt hårda flytten tittar jag ner. Hanna tittar tillbaka upp. Hon ser ut att ha det fint i solen och sektorn Racó de Missa i Montsant är verkligen ett otroligt vackert ställe. Utsikten är fantastisk och lederna är långa och jämna. Det är pockets bildat ur konglomerat. Pockets nära perfektion.

Jag kämpar vidare. Det är sista leden för dagen och plötsligt börjar det kännas. Jag rör mig uppåt, men har inte längre överskottet kvar som fanns där i början. Jag lämnar gräppen utan att känna mig hemma. Nårga meter till. Andas kraftigare nu. Blicken letar vilt efter möjliga alternativ. Jag gör hela tiden en mängd små viktiga val för att hålla mig kvar på klippan. Sedan händer det. Förmågan att göra medvetna val försvinner. Händer och fötter rör sig över klippan. Det finns inte utrymme för tankar. Det existerar bara uppåt.

Sista biten är lättare. Jag skakar ut i juggarna och safe-ar för att inte göra bort mig.

På vägen ner pratar vi om det märkliga i att vara nästan ensamma på ett så bra klätterställe. Fransmännen vi mötte tyckte att det var för enformigt. Och kanske är det där förklarningen finns. Jag drar parallellen till Indian Creek, med sina perfekta sprickor. Båda ställena bjuder på otrolig klättring och visst är den enformig. Det är lite det som är grejen, men för vissa blir perfektionen ointressant tidigare än för andra. Som min storebror Ulrik brukar säga: “Det är som i Östersjön”, och vilken tur att det finns så många olika ställen att klättra i berg på då.

Valfritt, alltså.

Sol i Margalef... regn hos förlorarna

Vi började på Formule 1. Det är alltid en säker start. Kanske inte det bästa alternativet, men OK.

Efter shopping hittade vi snart fram till El Falco. Vägen fram var ett äventyr i sig. Leran gjorde det spännande. Hade vi stannat hade vi aldrig kommit loss. Hade iofs varit rätt skoj att heja på Hanna när hon puttade och halkade runt i gyttjan! Kändes fint att få klättra ute igen efter 3 vintermånader hemma. Det var kylslaget och vi beslöt oss för att el-falco-klättringen var för lång och obrant för rådande omständigheter. Margalef nästa.

Opel safir funkar fint att bo i. Vi åt frukost i soligt Margalef och åkte upp till en grymt fin sektor med en massa klättring av olika svårigheter. Planen var att ta en lugn start och känna lite på det. Men du vet ju hur det funkar... I slutet av dan var jag helt förstörd. Händerna gick snabbt från hårdhudat gulaktiga till rosa, till skära till regelrätt lila.

Nu sitter vi i skiten. Igår klättrade på en mindre klippa och fick mer stryk än framgång. Sen packade vi in oss i Opeln och körde genom spöregn ner till ett Göteborgsgäng bestående av dessa: Erik Heyman - Brödbakande superklättrare och reisleiter. Johan Isaksson - Energifyllt träningsmångo på god väg att utnämnas till Sveriges mest vältränade doldis! Henrik Seelinger- Advokaten. Johan Andersson - Bouldrande snapphane och nygammal i repklättrare. Kanske även den som mest kan kallas ung och lovande av dom. Resten är varken det ena eller det andra. Hos dom regnar det.

Insnöad!

Det var nätt å jämt jag tog mig hem igår kväll och sedan dess har det bara snöat.

Hanna tog kanoten till jobbet. Jag får väl gå ut i boden och se vad jag hittar.

Har ju alltid traktorn.

Lurad av Ego

- Du borde ju åka Vasaloppet pojk. Du är ju nästan lika bra som jag.

Hur gammal är den här mannen? Han har nog frisksportat större delen av sitt liv och ser säkert yngre ut än han är. 66 kanske?
Jag var inne på mitt andra varv i milspåret när jag kom ifatt honom. Han ökade och fastnade som en flåsande skugga bakom mig.

- De flesta går på skidorna, men du kan ju faktiskt åka. Du är inte HELT oäven i armarna heller.

Ok. Jag kände mig smickrad. Den här gubben hade åkt 15 Vasalopp och tyckte att jag hade en god chans att mäta mig med hans resultat. Borde jag kanske köpa mig ett startnummer? Tänk om jag skulle kunna få en bra tid!

Vintersport 2001. FFA?

Flera dagar gick jag omkring och tyckte att det lät som en god idé. Folk runt mig peppade mig. Klart jag skulle åka. Jag skulle först bara åka något seeding-lopp så att jag skulle slippa starta allra längst bak. Sedan kom eftertänksamheten. Jag tycker att det är kul med tävlingar och har sprungit en del springtävlingar, men hur kul skulle det bli att åka 9 mil i trängsel och blåbärssoppestänk? ...Rätt kul antagligen, men var inte allt roddande för att nå dit lite väl besvärligt. Jag menar: seeding-lopp, transporter, övernattningar, passbyten på jobbet m.m. Vad skulle jag vinna? En erfarenhet och upplevelse så klart, men resten av anledningarna att åka Vasaloppet kändes plötsligt som billiga försäljningsknep. Jag måste inte åka Vasan för att jag kan åka. Jag behöver inget lopp som morot till fortsatt träning. Och jag behöver framför allt inte bevisa nåt för varken mig själv eller någon annan.

Spontant känns längdskidåkning som en av de bästa träningsformerna jag har testat. Sköna rörelser. Flås! Styrka. Natur. Dessutom en massa idiellt arbetande gubbar som sköter spår och bjuder på varm saft. Värme för både kropp och själ!

Idag åkte jag 3 mil i Munkedal. Hanna körde 2. Underbar träningsdag ute!
Inget Vasalopp i år för någon av oss. Nästa år kanske... om Ego tillåter.

Istider

Isen ligger tjock på Åbyfjorden. I Munkedal täcks bergsväggarna av tjock krämig is och inte långt därifrån finner man utmärkta längdskidspår. Det är sannerligen en fin vinter och det skulle kännas bortkastat att inte utnyttja den!

För någon vecka sedan träffade jag en kille som går på Chalmers. Han är isklättrare och beskrev förvånansvärt uppriktigt sin aktivitet så här för mig:
"Jag har klättrat en del klippa, men är inte särskilt bra på det. Isklättring är det inte lika många som håller på med och där kan jag hävda mig bättre. Jag vill gärna vara bra på det jag gör... eller åtmintone kunna verka bra. Isklättring låter tufft för dom som inte riktigt vet vad det handlar om, och för dom som har klättrat en del is själva kan jag utelämna en del detaljer. Jag tycker att det är häftigt med all utrustning också. Isyxor, skruvar, stegjärn, fina handskar, knäskydd... Jag älskar när vi sitter på kvällen dricker whiskey, filar våra isyxor och snackar om vilka handlovsremmar som är dom bästa. Det blir så go gemenskap. Det är ingen av oss som är särskilt mycket bättre än någon annan och förresten är det svårare att jämföra prestationer på is på samma sätt som på klippa. Isen kan ju vara så olika från år till år. Dom som klättrar dom svårast graderade isfallen är ju förresten inte så imponerande. Hade jag varit lika knäpp hade jag också kunnat klättra upp där!

Vi pratar inte så ofta om hur kallt det är att klättra is. Står man still en dryg timme och säkrar i minus 15 grader så är det ju inte så konstigt att man blir genomfrusen. Därefter är det svårt att klättra. Man håller ju händerna över huvet hela tiden och dom blir inte varma förrän man nästan kommit till toppen. Det brukar göra djävulusiskt ont. Sen är det dags att säkra igen. Det är ändå en tuff känsla att hugga sig upp för isen, men själva klättringen är svår att jämföra med klippklättring. Det är kanske mer är likt att aida. Man är liksom låst i sina punkter hela tiden. Hugg med vänster. Hugg med höger. Sedan fötterna. Långsamt. Och greppet är ju det samma hela tiden. Stadigt runt handtagen. Jag kör lech-less eftersom det känns mindre som fusk. Ibland byter jag grepp mellan höger och vänster. Det är ju lite variation iallafall. Det är skönt att kunna komma ut på vintern också, men det är tur att dagarna är så korta för vi är ju i skuggan hela dagen. I bästa fall hinner vi två fall på en dag. Sedan är det dags att åka hem till stugan å fila igen. Det är ändå det som är höjdpunkten på dagen. Lite jobbigt att packa och packa upp alla grejer hela tiden bara. Sakerna måste ju hinna torka till nästa dag."

"Ok, vi ses" sa jag.

Den första dagen

Jag har sovit gott, druckit tillräckligt med kaffe för resten av veckan och börjar känna mig redo för dagens första träningspass. Redo att ta i! Ta itu med dagen, och blicka framåt. Det är nu det börjar. Idag startar resten av mitt liv och det tänkte jag dela med mig av.